Läsvärt om det sevärda

Litteratur.
Kjell Sundstedt. (Foto: Sara Mac Key) och Johanna Forsman (Foto: Emil Malmborg). Montage: Opulens.

FILMHISTORIA. Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien, skriver Ivo Holmqvist. 

Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia som just kommit på Bonniers är – för att citera Povel Ramel  – ett gediget arbete på område som hittills inte kartlagts mer än styckevis och delt. Det är en nästan bedövande detaljerad översikt (det trespaltiga registret upptar ett dussin sidor!) av ett ibland ganska snårigt ämne, och alltigenom läsvänligt med roande och lättsamma anekdoter, snabba sammanfattningar men också många längre där sådana behövs. Det är en suverän uppslags- och bredvidläsningsbok  i dessa tider när SVT fyller etern från framför allt Svensk Filmindustris  lager, inte bara med Thor Modéens och andras pilsnerfilmer (”Pensionat Paradiset” är den mest kända) vars lustigheter bleknat med åren även om de kan ha sitt sociologiska intresse, utan också med Hasse Ekmans och andra mera sevärda från det förflutna.

Historiken tar avstamp i olika experiment med Laterna Magica redan på 1600-talet (Ingmar Bergmans titel på självbiografin var välvald), och sedan med de tyska bröderna Skladanowsky som visade rörliga bilder på Stockholmsutställningen 1897 men som sedan snabbt blev passerade av de franska bröderna Lumière, ett ljust och lämpligt efternamn i sammanhanget.  Historiken går fram decennievis, med en uppsjö av kända namn: till en början Charles Magnusson på Svenska Bio och Henning Berger som hörde till manschettproletärerna i Chicago och skrev läsvärt om det när han återvänt till Sverige. Han var bra på att ta rundlig betalt för snabbt hopsnickrade filmmanus – tusen kronor för en natts arbete 1905, motsvarande femtiotusen i dagens mynt. Därpå roliga sidor om den frodige Sam Ask (matchvikt 176 kilo) som flödade över i sina monologer på krogar i Lund och sedan i Stockholm där han kortade ner världslitteraturens mästerverk till 125 sidor, för Dahlbergs förlag – och flitigt skrev för filmen.

Frank Heller nämns som hastigast, men Frank Heller och filmen som Göran Wessberg redigerade (Pelotard Press 1914) saknas i bibliografin, liksom Anders Palms Möten mellan konstarter (Norstedts 1985) där ett detaljerat kapitel handlar om Hjalmar Söderbergs filmmanus till novellen ”Pälsen”. Tjugotalet domineras sedan av Hjalmar Bergman (död 1930) och särskilt hans hustru Stina som snabbt blev mycket aktiv på SF i Råsunda. Hennes filmmanus till mannens USA-besvikna roman Dollar kan för övrigt läsas i sin helhet på nätet, på Projekt Runeberg. På ett berömt foto taget på en atlantångare på väg västerut ses Mauritz Stiller, Hjalmar Bergman, Victor Sjöström och Greta Garbo. För de båda första slutade USA-äventyret snöpligt, för de senare desto bättre.

Den sista riktigt lyckade filmen av Sjöström-Seastrom blev ”The Wind” 1928, med Lilian Gish som försöker hålla ute den yrande sanden från uttorkade åkrar, ett sisyfosarbete på ett homestead i mellanvästern. Den nämns inte, förklarligt nog, romanen den utgick från är amerikansk, liksom manus. Men ”Terje Vigen” finns med, fast förlagan var norsk, Henrik Ibsens dikt om den strävsamme sjömannen. Med samma rätt kunde därför en annan film ha nämnts, ”Vid vägen” som är den enda som Max von Sydow regisserade, en varsam adaptation av Herman Bangs melankoliska korta roman om hustrun till en stins på danska landsbygden, en stillsam syster till Emma Bovary som dock saknar all upprorslusta.

Selma Lagerlöf lade sig till en början inte i hur hennes romaner transformerades till stumfilmer men blev senare mycket aktiv i deras tillkomst. Hon gillade Sjöström och ogillade Stiller – båda åstadkom mästerverk tack vare henne. Kapitlet om trettiotalens och fyrtiotalens politiska aktivism (till en början utrikespolitiskt försiktiga) är särskilt intressanta, med manus av Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz, Ragnar Josephson, Karl Ragnar Gierow, Ivar Lo och Vilhelm Moberg, lite senare av Walter Ljungqvist med den Hemingway-inspirerade ”Ombyte av tåg” som blev ett svenskt svar på David Leans ”Brief Encounter”. Hittills undanskymda eller okända insatser lyfts fram i ljuset, av Elin Wägner, Mimmi Pollak, Ulla Isaksson (vars variant av den medeltidsballaden ”Herr Töres döttrar i Vänge” blev Ingmar Bergmans mästerverk ”Jungfrukällan”). Och förstås Astrid Lindgrens samarbete med Ole Hellbom. Inte oväntat dominerar sedan Hasse Ekman (ordentligt uppvärderad på de senaste åren) och Ingmar Bergman, och då har man bara kommit två tredjedelar in i boken.

Och därefter Bo Widerberg, Jan Troell och Vilgot Sjöman – när kontrakten skrev med de medverkande i hans ”Jag är nyfiken-filmer” valde alla utom han själv för säkerhets skull själv ett fast engångshonorar. För att hjälpa till i starten med det riskabla företaget skrev han i stället ett med avräkning. Och så kom skandalsuccén i USA där ”Jag är nyfiken – blå” var en säljande titel. Efter att den släppts av amerikanska tullen  flockades folk som var vana vid blue movies till visningarna på Manhattan. Pengarna flödade in, och Lena Nyman och Börje Ahlstedt blev naturligt nog sura. Men de kompenserades med intäkterna från en följande bok, avslöjar nu Sjömans son.  En inspiration till kameravinklarna i den första fick Vilgot Sjöman i vår studentlägenhet under Lundakarnevalen 1966, som jag skrivit i annat sammanhang.

Sedan följer sammanfattningar om Roy Anderssons, Niklas Rådströms, Lukas Moodyssons och en mängd andras insatser som manusskribenter, bland dem Ruben Östlund (avslutningsvis hoppas man på ännu en kommande guldpalm – han har fått fem Guldbaggar, en Guldbjörn i Berlin och en Guldpalm i Cannes (för ”The Square” som är en ganska gräslig film), och ett överflöd av lika genomintressanta sidor om ändrade arbetssätt och arbetsvillkor, bland annat från improvisationernas tid. Av företalet framgår att Johanna Forsman och Kjell Sundstedt som tidigare skrivit en bok om kvinnliga manusförfattare i Sverige har lagt tio år på att vaska fram ur tidens ström alla detaljer till denna inspirerade överblick. De har hittat mycket guld (på SVT Play kan man just nu se Chaplins ”Guldfeber” som är ännu bättre än hans ”Chaplins pojke”). Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien. Men inte längre!

IVO HOLMQVIST
ivo.holmqvist@opulens.se

 

Det senaste från Litteratur

0 0kr