SAMLINGSVOLYM. ”Kristoffer Cras ’Modus operandi’ är en spretig volym men på det hela taget läsvärd.” Det skriver Erik Bovin som läst en bok som innehåller allt från noveller och dikter till prosalyrik.
Modus operandi av Kristoffer Cras
Ars förlag
På smala men färgstarka Ars förlag utkom nyligen en volym med texter av författaren Kristoffer Cras. Han debuterade 2011 med den uppmärksammade romanen ”Svenneskräp”. Sedan dess har han fört något av en undergroundtillvaro som författare men blivit desto mer uppmärksammad som manusförfattare till filmen ”Exodus” (2023).
I volymen ”Modus operandi” (2025) samlas noveller, dikter och prosalyrik som tidigare publicerats i diverse tidskrifter och antologier mellan 2014-2024. En sådan bok är hart när omöjlig att summera.
Fascinerande är det likväl att kunna skönja hans utveckling. Jag tycker mig finna en rastlöshet och vilja att nå nya stadier i kreativiteten som jag tror att vi delar.
Arbetet i fokus hos Kristoffer Cras
Jag börjar läsa. Inledningsvis förefaller det som att Cras tagit över stafettpinnen efter de i Sverige så framstående proletärförfattarna. Arbetet står i fokus. Bland annat i dikter som ger läsaren en inblick i den lågavlönade arbetarens inrutade och hårda vardag:
”Stämplar in
Alltid svinkallt första timmen
Truckarna på laddning från föregående natt
På långgaffeltrucken genom stallagen
På balken ovan plockplasten finns en checksiffra
Upprepar den i mikrofonen till mitt headset
Får då antalet enheter att plocka
I ett kortfattat kommando
med digital kvinnoröst i hörlurarna till mitt headset
Hon befaller mig hela dagarna
Det finns ingen jag pratar med mer än hon
snart frukostrasten
skär ner kartong”
Men ju mer av honom jag läser desto tydligare blir det att detta är en författare man ogärna sätter i ett fack. Hans patos går det dock inte att ta fel på. Novellerna och dikterna kretsar ofta kring de som befinner sig i samhällets utkant, inte sällan präglade av missbruk, fattigdom eller psykisk ohälsa.
Men socialrealismen har sina begränsningar. Det vet Cras. Därför är han inte främmande för att lösa upp dess gränser, bland annat genom att dra nytta av fantasins och genrelitteraturens möjligheter. Flera av texterna sällar sig till genrer som skräck eller science fiction.
Uppdelningen i kvalificerad litteratur (läs: finlitteratur) och genrelitteratur framstår i dag som något förlegad. Olga Ravn och Johannes Anyuru är två närliggande exempel på ”finlitterära” författare som skrivit sci-fi, med framgång skall tilläggas.
Starka skräcknoveller
I denna volym gör skräcknovellerna som starkast intryck. I novellen ”Tjärnen” blir några lokalbor i Axvall utsatta för ett gäng bestialiska varelser som inte är främmande för att attackera den som har oturen att befinna sig vid en tjärn. Dessa blodtörstiga varelser äger en övermänsklig förmåga att gömma sig. Ingen – som inte sekunderna därpå blivit deras offer – har sett dem. Ploten är skåpmat, ändå blir det effektfullt. Riktigt kusligt är det som förmår vara välbekant och främmande på samma gång.
Ouppklarade mord sker ju hela tiden ute i skog och mark, även på mindre orter. Detta är ingen nyhet. Oron och det kollektiva trauma som drabbar platsen där det ohyggliga skett är alltid påtagbar. Säg den skräckförfattare som inte dragit nytta av den stämning och de känslor som kan uppstå kring det som är nära och samtidigt avlägset (som i ofattbart)?
I novellen ”Vitklädd kvinna” dyker en kvinna med bark i ansiktet upp för huvudpersonen Peter. Först i en mardröm sedan, till synes, i verkligheten. Kvinnan utövar ett besynnerligt inflytande över honom och han dras ned i en ond spiral av drickande och psykisk ohälsa. Kanhända är det i själva verket det förflutna som hemsöker honom, kvinnan med bark i ansiktet får således symbolisera ett obearbetat förflutet.
Kristoffer Cras ”Modus operandi” är en spretig volym men på det hela taget läsvärd. Något som dessvärre drar ned betyget är språkliga tabbar som märkliga ordval och i vissa fall rena korrfel. Exempelvis en felplacerad punkt som styckar upp en fullständig mening till två ofullständiga. Slarv har onekligen begåtts i redigeringsfasen. I flertalet texter märks dock, tack och lov, författarens språkkänsla och i dem utgör det okonstlade språket en styrka.
Jag uppskattar Cras poesi mer och mer ju längre in i boken jag kommer. En höjdpunkt är volymens avslutande svit med en särskilt lyckad gamingmetafor à la ”sånt är livet” som får avsluta denna recension: ”Allt e bara som ett tv-spel / Alla banor upprepas om man inte klarar banan”.
info@opulens.se
