ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johanne Lykke Naderehvandis aktuella roman ”Rök och speglar” och uppskattar såväl konstruktionen som det stilistiska utförandet.
Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag
Klockan 03.37 en natt i december vaknar Bernarda Moltke för tredje gången i rad av att en benig hand drar i hennes täcke och försiktigt rör vid hennes fötter. Bernarda, som bor ensam med sin lilla dotter Paloma i en lägenhet vid Möllan i Malmö, försöker förtvivlat hitta en naturlig förklaring, men misslyckas.
Paloma sover i allsköns ro i sin säng och lägenheten är tom på folk.
När Bernarda lite senare hör körsång inifrån madrassen och en magerlagd flicka klädd i märkliga kläder uppenbarar sig hopkrupen på hennes byrå går det upp för henne att det spökar och att spöket är hennes bästa vän Asta som avled under tragiska omständigheter för tjugofem år sedan.
Det är egentligen inte första gången som Bernarda känt av Astas närvaro. Hon har dykt upp i kulisserna till och från under alla de år Bernarda sörjt och saknat henne, hennes ansikte har skymtat fram i speglar och hennes speciella doft av parfym och nässelschampo har ibland flutit förbi i luften, men det är först nu när Asta framträder i något som påminner om en tydlig fysisk form som Bernarda är på väg att helt brytas ner av den enorma smärta som hennes återkomst för med sig.
I den rika, ödesmättat laddade romanen ”Rök och speglar” berättar Johanne Lykke Naderehvandi om tonårsflickorna Asta och Bernardas intensiva vänskap som alltför tidigt bryts av döden, och om den känsliga Bernardas förlamande sorg som hindrar henne ifrån att leva ett lyckligt vardagsliv med man och dotter, hur mycket hon än försöker.
Bernarda bär också på en skamfylld hemlighet som tynger henne genom åren. Hon vet vad som hände natten då Asta dog, men hon har aldrig sagt något och det är inte förrän hon vågar föra fram sanningen i ljuset som hon kan göra sig fri från traumat i sitt förflutna.
Johanne Lykke Naderehvandi låter i ”Rök och speglar” sitt högst individuella, atmosfäriska språk spänna över hela registret och en tät stämning uppfylld av dofter, färger, smaker och ljud byggs upp runt de två femtonåriga flickorna som växer upp bakom scenerna på mer än en teater. Båda är, precis som författaren själv, döttrar till teaterarbetare anställda vid Malmö stadsteater, Föräldrarna ägnar sig också åt att resa runt i Europa, med eller utan barn, för att kunna utöva sin älskade konstform. Barnen: Bernarda och Silas och Asta och hennes lillebror Fox, kommer i andra hand och deras annorlunda, inte sällan utsatta situation, skapar starka band dem emellan. En aning för starka för Bernarda, som går sönder inuti och aldrig riktigt återhämtar sig efter att Asta oväntat försvunnit från jordelivet.
”Rök och speglar” griper tag i mig nästan omedelbart och greppet håller nästan hela vägen till sista sidan. Johanne Lykke Naderehvandis språk är så sensoriskt utvecklat att det trollbinder. Speciellt scenerna från Bernarda och Astas ungdom och interiörerna från den gamla teatern i Malmö är så ljuvligt absorberande att jag läser glupskt med alla sinnen vidöppna.
Enda problemet med romanen är att den innehåller väl många sidospår, Det är spår som visserligen för det mesta fördjupas, men som ibland bara leder till lätt förvirring. Dock är detta ett ganska litet problem om man ser till helheten i den här i det stora hela utmärkt konstruerade romanen om en vuxen kvinnas svårigheter att komma över ett barndomstrauma och lära sig att handskas med verkligheten i en grå och avförtrollad värld.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
