ROMAN. ”Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den Bookerprisnominerade ”Det jag helst inte tänker på”.
Det jag helst inte tänker på av Jente Posthuma
Översättning: Johanna Hedenberg
Rámus
Jente Posthuma föddes 1977 i Enschede i Nederländerna. Hon debuterade som författare 2016. Med ”Det jag helst inte tänker på” introduceras hon på svenska. Hon är översatt till ett femtontal språk och den aktuella romanen är nominerad till det internationella Bookerpriset.
”Det jag helst inte tänker på” är en roman om sorg och tvillingidentitet. Posthuma berättar genom en syster, vars tvillingbror har begått självmord. Tvillingsystern försöker förstå förlusten och hans djupa depression, deras komplexa familjeband och på samma gång bearbetar hon sin egen sorg och kvarvarande relationer. Hon försöker trots förlusten att hitta en mening med livet.
Trots allt mörker och alla problem skriver hon med en stor portion humor. Därtill lyckas hon väva samman tvillingarnas historia och broderns självmord med en skildring av i stort sett alla samhällsproblem av i dag.
Hur påverkas den egna identiteten av en sådan förlust och så stor sorg? Romanen är en empatisk skildring av kärlek och motståndskraft, som är både lakoniskt uttryckt och humoristisk. När brodern insåg livets meningslöshet var tydligen självmord det enda alternativet. Brodern kallade sig själv Ettan och tvillingsystern Tvåan, eftersom han var född 45 minuter före henne. Brodern var homosexuell och själv samlade hon på tröjor, vilket hon gick i terapi för. Den lätta tonen i boken känns överraskande med tanke på det allvarliga ämnet.
Medan brodern arbetade som bartender, i en gaybar, sålde hon kläder i en second hand-butik. Brodern stoppade fickorna fulla med stenar den 6 maj, 2016, och dränkte sig, precis som Virginia Woolf gjorde på sin tid.
I Posthumas text finns en stor skönhet men också skarpsynthet och sinnlighet. Här finns humor och rationalism, men också cynism, även om berättaren aldrig framstår som bitter. Posthumas språk är i ständig rörelse, även om det aldrig blir komplicerat utan präglas av sin direkthet och naturlighet. Miljön är sparsamt återgiven. Det mesta som sker i romanen, sker i de båda huvudpersonernas inre. Systern förstår inte allt som sker runt omkring henne men försöker bringa reda i kaos. Det finns också ett stort vemod och en svart melankoli i texten.
Posthumas effektiva prosa gör romanen laddad och tät. Språket är enormt energiskt och känns också för det mesta även spänstigt. Hon skriver med en personlig ton av uppriktighet, som gör romanen till en uppfordrande och tankeväckande historia.
”Det jag helst inte tänker på” är en tät historia och en kompakt text. Genomskinlighet och tydlighet är utmärkande drag. Texten kan ibland vara knapp och koncis, då hon fångar det förtätade ögonblicket. Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.
thomas@opulensforlag.se
