LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.
I.
Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.
Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.
II.
Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:
I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.
Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.
”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.
Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.
Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.
Stjärnorna slår mot munnen
sina åttahundra slag.
Blänker på golvet
Med sina många, vackra avstånd
heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”
III.
Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:
I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.
Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:
Ett darrande rådjur
vill hela tiden
pröva min känsel
Den nersläckta korridoren
är full av blöta, avkastade horn.
Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.
Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.
Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.
I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :
När den uttorkade sanden
försöker bita mig
springer jag
mot dina armars
ljusa, utsträckta klang.
I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.
Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.
IV.
Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.
info@opulens.se
