Helgporträttet: ”Mångkultur var ett modeord utan substans”

Litteratur
Hynek Pallas (foto: Alexander Mahmoud)

BOKAKTUELL. Nästa vecka släpps Hynek Pallas Migrationsmemoar 1977–2018, en essäsamling om vilka avtryck erfarenheten av exil och migration har lämnat i det svenska samhället. Opulens Vladan Lausevic har träffat honom.

Hynek Pallas
Ålder: 42 år
Bor: Stockholm
Född: Prag
Uppvuxen: Uppsala
Yrke: Skriver
Fritidsintressen: Reser och läser. Lyckas lyssna orimligt mycket på musik trots att jag dessutom ser på film och en försvarlig mängd tv-serier.

Vad  fick dig att skriva boken?

– Samtalet om ”migration” är i dag ofattbart ensidigt. Rubrikerna, debatterna och opinionen präglas av ”migration” som hotet vi ska rusta oss för politiskt. För varje dag sedan jag satte punkt i manus har det bara blivit värre.

– Men hela mitt liv har jag lystrat för de andra berättelserna – de om flerspråkighet och övernationella liv. Letat efter minsta blinkning om dem. Och jag vet att jag inte är ensam. Så jag tror att många fler än jag själv behöver de öppningarna mot andra tankar och samtal, de som jag försöker skapa här.

– Och de behöver särskilt läsas av alla som inte växt upp med dessa erfarenheter.
En annan orsak att använda just min bakgrund var den grunda svenska förståelsen av Centraleuropa. Min släkts historia går hand i hand med de djupaste såren på kontinenten, och de är ju tyvärr aktuella än i dag. Även om vi inte alltid förstår det.

Hur är dagens diskussioner om invandring och kollektiv identifikation jämfört med dina erfarenheter från 90-talets Sverige? 

– Det var en annan anledning till att skriva boken. Jag uppfattar inte att vi som samhälle har mognat särskilt när det gäller samtalet om invandring och rasism.  Kanske har den kollektiva identifikation som går under namnet ”identitetspolitik” en del i att det har blivit så här. Den såg något annorlunda ut på 1990-talet. Det gäller både den svenska nationalismen och SD:s framgångar och den antirasistiska kampen, som i och för sig ofta var valhänt. Mångkultur var ett modeord utan substans som sällan tålde att man skrapade på det. Många har gjort sig en karriär på detta. Färre har gjort nytta för debatten och integrationen.

– Men jag väljer hellre en inkluderande Benetton-liberal kamp mot rasism än en som delar upp och segregerar krafterna efter om de duger för att kämpa beroende på pigment och ursprung. Jag är ledsen att ”vithet” (en diskussion som inte existerade på 1990-talet) i stället för att vara ett analysverktyg i samtal om normer har blivit ett trubbigt slagträ.

– Men den största och mest dominerande förändringen som styr allt detta är att Sverige är ett mycket mer öppet nationalistiskt land.

Du nämner i boken att flerspråkighet tidigare ansågs som något negativt. Det var alltså inte självklart förr i tiden att det är positivt för individen att kunna flera språk? 

– Det var naturligtvis positivt att tala vad som i Sverige uppfattades som världsspråk. Engelska, tyska, franska. Men frågan om huruvida det så kallade modersmålet – finska eller tjeckiska eller arabiska – skulle uppmuntras i hemmet och i skolundervisningen var en mer infekterad sak. Var det gynnsamt eller inte för barnet? Vissa ansåg att det kunde leda till schizofreni.

– Hemspråk existerade i ett reservat som inte var integrerat i den vanliga skoldagen, vilket är förödande för barn. Det är sorgligt att se att vi fortfarande, eller återigen, diskuterar hur vi ska göra med modersmål när forskarna är överens om att det är gynnsamt att tidigt kunna flera språk – inte minst för inlärningen av nya. Att fördjupa mig i forskningen kring detta var en höjdpunkt under skrivandet. Jag fick så många aha-ögonblick, saker jag önskat varit allmän kunskap när jag var liten.

I boken skriver du mycket om europeisk historia och hur det är att vara flykting. Går det utifrån de äldre och nuvarande erfarenheterna att skapa nya inkluderande berättelser om Europa med fokus på migration, mänskliga rättigheter och medborgarideal? 

– Självfallet skulle det gå att skapa andra berättelser om att vara europé. Europa har en lång historia med mer än statiska nationer, där människor har förflyttats och flyttat. Vi borde och kan fokusera mer på den föränderlighet som finns i Europa än på det statiska eller på svunna nostalgier.  Dessvärre tycks viljan till detta närmat obefintlig i dag.

Vilket budskap rörande invandring och identitet vill du framföra till de politiska partierna nu under valåret? 

– Språkundervisningen i skolan. Att bevara, uppmuntra och arbeta utifrån den enorma rikedom flerspråkighet är – det är något ytterst viktigt. Individer, familjer och samhälle har bara att tjäna på det. Det är min mest konkreta, praktiska punkt.

– Men självfallet måste alla krafter till för att bryta den skadliga segregation som existerar. Det är vår tids utmaning. Den innebär stora förändringar. Många av dem är praktiska, som skol- och bostadspolitiken i våra städer.

– Och vi måste för guds skulle börja tala om och rapportera om det EU som vi är en del av. Det duger inte att Trump dominerar så totalt över detta i nyheter och kulturdebatt. Det är faktiskt en fråga både om invandringen och identiteten. Och om Sverige.

VLADAN LAUSEVIC

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Vladan Lausevic

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen