TIDSTYPISK. Nyutgåvan av En siciliansk romans är ett spännande initiativ av Vertigo, som också har ansträngt sig för att med gott resultat utforma en stilfull, tidstypisk liten bok, skriver Elisabeth Brännström.
En siciliansk romans av Ann Radcliffe
Översättning: K.G Johansson
Förlag: Vertigo
När den brittiske författaren, parlamentsledamoten och konsthistorikern Horace Walpole gav ut sin roman The Castle of Otranto: A Gothic Story 1764 föddes en helt ny litterär genre som skulle visa sig oväntat hållbar. Gotik, en term som tidigare enbart hade använts inom arkitektur och måleri, fick nu en helt egen nisch inom litteraturen och Walpoles roman skulle få många efterföljare under 1800-talet och fram till våra dagar. Mary Shelleys Frankenstein och Bram Stokers Dracula är bara två exempel på berättelser som influerats av Walpole: E T A Hoffman, systrarna Brontë, Jane Austen, Edgar Allan Poe, Robert Louis Stevenson, Oscar Wilde och vår samtids mest erkände skräckmästare, Stephen King, hör också till de otaliga författare som stoppat in gotiska inslag i sina romaner och gotiken har varit ett uppskattat stående inslag i skräckfilmer ända från stumfilmstiden fram till våra dagars påkostade Hollywoodproduktioner.
En av Walpoles första efterföljare var engelskan Ann Radcliffe (1764-1823). Radcliffe som var gift med en Oxfordutbildad journalist och umgicks i Londons litterära kretsar, debuterade med en roman i gotisk stil, The Castles of Athlin and Dunblayne 1889. Kritikerkårens respons var inte direkt översvallande, men hennes andra roman A Sicilian Romance som utkom året därpå, blev en succé hos både läsare och kritiker. Även resten av hennes begränsade produktion uppnådde höga försäljningssiffror, speciellt bland kvinnliga läsare som kunde vältra sig i förbjudna känslostormar och sexuellt färgade möten.
1700- och-1800-talets kvinnor var hårt hållna; juridiskt och ekonomiskt var de nästan helt omyndigförklarade och deras rörelsefrihet utanför hemmet var starkt begränsad. Helst skulle de inte gå någonstans utan chaperon. De böcker de förväntades ägna sig åt var fyllda av moraliska pekpinnar, men i gotikens utpräglade fantasivärld hittade den som önskade ägna sig åt skräckblandade romantiska fantasier en åtråvärd fredad plats inom litteraturen.
Gotiken präglades – utöver författarens önskan att skrämma upp sina känsliga läsare som väl helst borde ha en flaska luktsalt nära till hands när de sprättade upp en nyinköpt gotisk roman – av föresatsen att väcka så många starka känslor som möjligt genom användandet av en kraftigt överdriven dramatisk effekt. Man placerade till exempel händelsernas centrum på en plats som förstärkte läsarens känsla av utsatthet och skräckblandad förtjusning. Med få undantag utspelade sig handlingen i eller runt en medeltida borg fylld av gångar, lönnrum, tunnlar och mörka fängelsehålor, eller i uråldriga kloster där opålitliga munkar och abbotar fick stryka runt, fyllda av svårtyglade begär och mordiska avsikter. Karaktärerna var för det mesta utformade som stereotyper; de onda var odelat ondskefulla, de goda lika oreserverat goda och kampen mellan gott och ont var starkt markerad.
Ann Radcliffes En siciliansk romans, som nu finns i nyutgåva på Vertigo, i översättning och med efterskrift av K G Johansson, uppfyllde alla kraven på en riktigt saftig gotisk historia. Läsaren leds, av en ciceron förankrad i författarens samtid, in i en berättelse som utspelar sig i en medeltida värld där en skurkaktig adelsman jagar sin flyende, ytterst motvilliga, tillkommande och hennes älskade genom ett landskap där skildringarna av natur och väder och vind medverkar till att förhöja berättelsens stämningslägen. När stämningen är ljus blommar naturen, men när den är mörk slits himlen isär av stormar och blixtar. Skildringens huvudpersoner, de tre syskonen Emilia, Julia och Ferdinand, är liksom sin guvernant och Julias älskade Hippolyte, lika oändligt goda som deras far, hans förslagna fru och den greve de vill gifta bort Julia med, är obotligt onda. Ondskan förlorar dock, som väntat, i längden och efter en lång jakt på det unga paret genom skog och mark fylld av gotiska markörer som till exempel banditgrottor, en mörk och dyster borg och ett kloster, blir slutet gott och innehåller även en överraskning när det avslöjas vem som skrämt upp borgens spökrädda invånare genom att gå runt med ett tänt ljus på borggården under sena nätter.
När man läser Radcliffe idag är det lätt att dra på munnen åt alla tvärvändningar och vilda känslostormar läsaren utsätts för. Det känns som om författaren gått in för att inkludera absolut allt som kan tänkas fängsla en beundrare av det gotiska och heta känslor svallar högt bland lönnrum och underjordiska gångar. Ibland blir det kanske lite väl mastigt för en nutida läsare, men det är ändå inte svårt att föreställa sig hur befriande det måste ha känts för alla hårt hållna hemmafruar och unga flickor när de nu äntligen fick lov att ta del av en fiktiv fantasivärld där deras drömmar kunde sväva åt vilket håll de ville.
Nyutgåvan av En siciliansk romans är ett spännande initiativ av Vertigo, som också har ansträngt sig för att med gott resultat utforma en stilfull, tidstypisk liten bok, komplett med ett både praktiskt och elegant sidenband som bokmärke.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
