POESI. Erik Bovin konstaterar att Peter Lindforss dikter, som nu utkommit postumt, är “sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom.”
De långa resorna är över av Peter Lindforss
Efterlämnade dikter 1988-2015
Redaktörer: Andreas Björsten och Jonas Ellerström
Fri Press
Böcker som ges ut postumt är alltid knepiga att recensera. Böckernas litterära kvalitet hör sällan till det primära. Beslutet att publicera dem är ofta något av en kärlekshandling från förlagens sida, eller en del av sorgearbetet kring en nära kollega och kär författare som gått bort. Så var fallet med Kristina Lugns postuma samling Inte alls dåligt som utkom på Bonniers ifjol.
Kristina Lugn presenterades nästan alltid först och främst som poet trots att hon skrev betydligt fler pjäser än diktsamlingar. Därför var det något av en litterär händelse att det till slut publicerades nya dikter av denne poetiska särling som sedan början av 00-talet inte publicerat någon diktbok. Men den lästes, och kommer troligtvis i fortsättningen läsas, av en trogen läsekrets, av samma skäl som förlaget valde att publicera dem; av kärlek och sorg. För när ett verkligt unikum som Lugn går bort sörjer man, annars är man ingen riktig litteraturälskare.
Samlingen spretade dock i kvalitet och en del dikter var i så ofärdigt skick att man gott hade kunnat bespara läsarna dem.
Det kan fastslås med en gång: denna volym med Peter Lindforss efterlämnade dikter håller sällsamt hög kvalitet och kan dessutom fungera som en utmärkt ingång till ett undanskymt författarskap. Något som inte kan sägas om de flesta postuma böcker. Eloge till poeterna, vännerna och förläggarna Andreas Björsten och Jonas Ellerström som sammanställt volymen samt bidrar med för- och efterord. Här återfinns dikter ursprungligen publicerade 1988 i tidskriften Den Blinde Argus men även ett fullkomligt briljant men tidigare outgivet diktmanus, från 2000, samt ett gäng dikter tillkomna under fattiga, minst sagt prekära förhållanden. Lindforss tillbringade nämligen sista perioden av sitt liv som hemlös.
För den breda allmänheten är Lindforss nog ett okänt namn. Trots att han förutom att skriva poesi även var en flitigt anlitad översättare, skrev låttexten till Mikael Rickfors hitlåt ”Vingar”, var vän med musikgiganter som Leonard Cohen och skrev manus till tv-serier som Varuhuset (1987-1988).
Som poet debuterade han 1976 och kan räknas till den skara poeter verksamma under 70- och 80-talet som avvek från den uttalat politiska linjen som präglade dåtidens samtidslitteratur. Denna skara med Bruno K Öijer i spetsen skrev dikter rotade i romantiken och modernismen men uppvisade även tydliga influenser från popmusik.
Och visst, vid läsningen av denna volym förstärks förvisso bilden av Lindforss som en vild romantiker, ett dekadent-pessimistiskt drag går dock också att skönja.
Jag har svårt att helt omfamna den pessimism vissa av dikterna uttrycker. Mellan sidorna framkallas i övrigt bilden av Lindforss som en poet och sanningssägare man gärna lyssnar på. En provokatör förvisso som in i det sista höll liv i sin rebelliska ådra.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det finns onekligen ”livslögner att dö för”, för att citera Joakim Berg (Kent). Samtidigt ter sig världen mer förljugen nu än någonsin förr. Det är inte längre den som vet mest eller är skickligast inom sitt område som når framgångar utan, tvärtom, påfallande ofta den som är skickligast på att låtsas (och att dölja sin okunskap). Därför är det befriande att ta del av Lindforss poesi som så sällan skorrar falskt.
I det existentiella landskap Lindforss poesi tecknar är uppriktigheten den enda framkomliga vägen. Fula, obehagliga sanningar om livet blottas utan att läsaren tyngs ned. En känsla av nåd infinner sig rentav – varför? Den som uttalat orden: ”Jag är alkoholist” på ett AA-möte vet vad jag menar; minns första gången… hur tyngden lyftes från axlarna. Lögnen fjättrar och sanningen förlöser, i många fall även den obehagliga sanningen, således.
Lindforss var och förblev en outsider, såväl i livet som i litteraturen. Men inte på det schablonmässiga viset som skalden som betraktar samhället lite från sidan, men allra helst blickar upp mot himlen. Nej, Lindforss poesi är rotad i vardagen bland vanliga människor. Så här lyder en av hans sista dikter:
Jag älskar den vanliga människan
hon som tar det naturligt
som vet att livet är obegripligt
men ändå gör vad hon ska
som ser en annan människa
och känner igen sig själv
Lindforss skrev även på engelska. Han skickade gärna dessa dikter till ingen mindre än Leonard Cohen. En uppenbar förebild men också personlig vän sedan deras vägar korsades på den grekiska ön Hydra i början av 80-talet. I Ellerströms efterord får vi veta att en utgåva med dessa dikter är på gång. En bok som skulle sticka ut i bokfloden då Lindforss sista engelska dikter har, som Ellerström formulerar det ”den märkliga tillkomstsituationen att vara skrivna av en svensk uteliggare i kontinuerlig dialog med en av världens största musikartister”.
Lindforss hade förtjänat ett värdigare öde än att sluta som hemlös. Sommaren 2015 hittades han död på en gata i Birkastan i Stockholm.
Som poet var han underskattad. Hans dikter är sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom. Endast den som verkligen har levt kan skriva så.
info@opulens.se
