ESSÄ. ”I dagarna har ju författaren Ida Therén givit röst åt Henry Millers fru June, i boken Att omfamna ett vattenfall. Jag kan förstå om kvinnor vill ge röst åt June. Visst hade mannen Henry en brist i förhållande till den kvinna han ville ha, men han förmådde trots allt låta nederlaget skina igenom”, skriver Lis Lovén.
På ytan tycks Henry Miller vara nihilist. Men dock: det är i så fall en nihilism med djup mening och betydelse. Åtminstone så som jag läser honom.
I min ungdom gav Henry Millers böcker mig, om inte glädje, det var jag för ångestfylld för, men han gav mig mening. Allt kunde hända i hans böcker, och de var mera böcker i vid mening, mera texter i sin egen rätt, än konventionella romaner.
Jag var ung och inte särskilt beläst på den tiden. Henry Miller presenterade Dante, Walt Whitman, Immanuel Kant och många andra berömdheter för mig. Tinget-i-sig fick liv och jag lärde mig av Henry att man kan ha en egen ingång till filosofins historia. Och i det arkitektoniska verk av tid och rum som Henry skapade kom jag nära en konstnärs villkor, och det var att släppa taget. Det är just här själva nihilismen kan diskuteras. Att släppa taget om texten skulle på ett ytligt plan betyda att släppa taget om livet. Men ska man ta Henry på orden? Är livet så genomruttet i all sin glans och i alla dessa vaginor som passerar revy? Nej, jag läser honom inte på det sättet…
I Stenbockens Vändkrets kan man läsa ut en kritik av det vita Amerika. Grejen är att strunta i allt, låta det hända och inse sin ensamhet för att förstå det villkor man lever under. För att läsa Henry Miller måste man nästan vara galen själv, eller åtminstone genuin konstnär och man måste lämna könet åt sidan och kapitulera… det går inte att hänga upp sig på att en vän till Henry har en fru med infekterade ovarier. Kapitulera som kvinna! Och det var det jag gjorde i min ungdom.
I dagarna har ju Ida Therén givit röst åt Henry Millers fru June, i boken Att omfamna ett vattenfall (som Opulens recenserade). Jag kan förstå om kvinnor vill ge röst åt June. Men Henrys kärlek byggde inte på könet, det byggde på det kvinnliga skepp som kom inseglande i danssalongen och bar namnet June. Och det var just det som grep mig. En kvinna fick sådan betydelse att pornografernas förnämsta skribent tappade fattningen. Och hans strategi blev en – ja, en mans. I den tid då han var född, slutet på 1800-talet var det få som vågade duka under för kärleken. Tror jag åtminstone. Och törs vi det idag, eller kommer vi dragande med ideologier som ska täcka över könets brist? För visst hade mannen Henry en brist i förhållande till den kvinna han ville ha, men han förmådde trots allt låta nederlaget skina igenom. Och just det är hans styrka och något jag tror många kvinnor har misslyckats med att läsa ut.
Livet, och nu är det min privata tolkning av hans böcker, det börjar genom att kliva ut ur den kosmiska vaginan, och säg mig, ni som vet, vilken man som pallar det trycket? Få män skulle kunna skapa sig en värld, rumlande omkring i livmodermystik där ting av obetydligheter samsas med höga tankar. Just detta projekt är något många modernister har brottats med. Och jag undrar hur många som har lyckats med sitt uppsåt. Svälj hela havet, tycks Henry mena, och du kommer ut som en fisk eller som en amöba. Men allt encelligt är trots allt livets gigantiska äventyr som börjar med talet två: ett ägg och en spermie. Och allt detta för att livet har måttstockar vi inte orkar med, därav den till synes fula nihilismen hos författaren och – för att låna Suzanne Brøggers ord – mästaren!
Visst tillåter sig mästaren att leka med sina fördomar. Hans bäste vän må vara jude, men Henry, född av germanska föräldrar i New York, Brooklyn, vägrar lida sig igenom ett flertusenårigt scenario. Så nog är han långt ifrån politiskt korrekt.
Men på ålderns höst hände det sig en dag att han fick syn på sin då före detta fru, June. Hon gick gammal och grå och letade bland soptunnorna efter mat. Henry berättade, för vem minns jag inte, att han vände sig om och grät. Jag har en känsla av att en nihilist aldrig skulle kunna känna detta sentiment… och för ett Amerika av idag behövs kanske just sådana tårar.
info@opulens.se
