TANKEBOK. En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning, skriver Lars Krumlinde som tagit del av Per Wästbergs anteckningar.
Förlupna ord. Ur de svarta anteckningsböckerna av Per Wästberg Wahlström & Widstrand
August Strindberg skrev sina blåa böcker, som lästes med både hån och beundran. Och nu har Per Wästberg gett ut sina svarta…
Det rör sig om verk i ungefär samma genre: subjektiva prat- och tankeböcker om allt och ingenting. I sådana skrifter brukar författaren ha en suverän kontroll över sitt material. Infallen kan följa honom som trogna husdjur i ett inte alltför stramt koppel. Men så är det dessvärre inte här. Strindberg var en naturkraft: ovettig och vettlös, och kanhända i vissa avseenden inte riktigt klok. Det var en del av Strindbergs styrka – men infallen blir hos den arme efterföljaren en ödesdiger svaghet.
Per Wästberg är en alldeles för balanserad och sympatisk skribent för att med framgång kunna följa titanen i dennes spår. Hans betraktelser blir alltför korta – och ändå i mångordigaste laget – hans liknelser för långsökta, och hans humor inte sällan en aning för tillgjord.
En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning.
info@opulens.se
