SKRÖNA. Pestön av Marie Hermanson är en spännande, ofta rolig skröna berättad av en skicklig författare, anser Elisabeth Brännström. Men hon saknar samtidigt ett underliggande djup i den lättsamma detektivhistorien.

Pestön av Marie Hermanson
Albert Bonniers Förlag

En dag i augusti 1925 sitter receptionisten fröken Brickman som vanligt bakom mottagningsdisken på Spannmålsgatans detektivstation i Göteborg. Hon är djupt försjunken i en deckare med ovanligt grällt omslag och osedvanligt våldsamt innehåll då hennes koncentration plötsligt bryts av en stark, obehaglig stank av rutten fisk. Det rör sig om en stank som visar sig härröra från en liten blöt, grodliknande pojke som beslutsamt banar sig väg upp till kommissarie Nils Gunnarssons kontor på andra våningen. Pojken hör till vrakarna, ett skyggt folk som livnär sig på allt som de kan fiska upp från havet. De har i många generationer bott ute på den gamla karantänstationen Bronsholmen, dit patienter flyttats för att tillfriskna från smittsamma sjukdomar.

Pojkens ärende gäller dock något helt annat. En man har hittats död i vattnet utanför Bronsholmen, garrotterad och dumpad i vattnet av sin mördare. Det ytterst förbryllande mordfallet kommer att hålla den unge, mycket ambitiöse polisen Gunnarsson sysselsatt under ett bra tag framöver och det kommer även att föra honom närmare den glamorösa journalisten Ellen Grönblad, hans före detta som dumpat honom och nu är på väg att förlova sig med en annan.

Den som har läst Den stora utställningen av Marie Hermanson har redan träffat på Nils och Ellen som sammanstrålade 1923 på den stora jubileumsutställningen i Göteborg, dit Albert Einstein inbjudits, men där han istället orsakade ordentlig uppståndelse genom att inte dyka upp. Deras kärlekshistoria blommade upp i skuggan av sökandet efter Einstein, som valt att gå upp i rök i ett antisemitiskt samhällsklimat där det fanns all anledning att befara att han kunde ha förts bort och eventuellt mördats av nazistsympatisörer.

När Nils och Ellen nu återser varandra i Pestön, Marie Hermansons senaste roman, är det ett nytt, märkligt fall som är på gång. Den döde mannen visar sig ha ett direkt samband med Bronsholmen och Ellen reser på eget bevåg dit för att arbeta undercover som piga vid karantänstationen som fortfarande hålls öppen, fastän den enbart hyser en mycket märklig och skrämmande patient; den vild-vuxne, livsfarlige våldsverkaren Hoffman, som på sin kammare (fast han egentligen borde hållas inlåst i isoleringscell) under författarpsedonym sitter och skriver hårdkokta deckare där mordoffren garrotteras. Faran kryper allt närmare inpå Ellen och när ännu ett lik, denna gång av en kvinna, hittas flytande i vattnet ger sig Gunnarsson, kallsvettig av skräck, iväg till Bronsholmen för att hjälpa henne ur knipan.

Pestön fungerar i det stora hela bra som lättsam underhållning. Den innehåller många udda karaktärer och är välförsedd med nödvändiga tidsmarkörer, men jag blir ändå en aning besviken.

I Den stora utställningen utgjorde det fint slipade berättargreppet en stor del av behållningen. Läsaren tilläts öppna en dörr i tiden och stiga direkt in i 1920-talet med hjälp av en gammal mans minnen från den tid i livet när han som tonåring arbetade på den stora utställningen i Göteborg; hågkomster som hans tilltagande demens gjort så övertydliga att de åter blivit till verklighet. Inom berättelsens ram inneslöts också ett perspektiv på åldrande och ett perspektiv på Einsteins relativitetsteori som sammanlagt gav skildringen mer tyngd. Motsvarande intressanta inslag saknas tyvärr helt i Pestön med konsekvensen att berättelsen blir mer fyrkantig och huvudpersonerna känns en smula banala när de plockas ut ur ramen och förväntas stå på egna ben.

Det här gör inte Pestön till en dålig roman; den är på sitt eget sätt en spännande, ofta rolig skröna berättad av en skicklig författare som, trots att den saknar Den stora utställningens underliggande djup, fungerar bra som ren underhållning. Den går utmärkt att läsa fristående och borde, i sin egen rätt, fungera fint som lagom avkopplande, lätt spänningsfylld semesterläsning.