En bra bit bort från allfarvägarna

Litteratur.
Karin Tidbeck. (Foto: Patrik Åkervinda)

WEIRD FICTION. Per Klingberg har läst The Memory Theater av Karin Tidbeck, den senaste romanen av en författare som blivit betydligt mera känd internationellt än i sitt hemland Sverige. Här recenserar han boken men ger också en introduktion till författarskapet i dess helhet.

The Memory Theater av Karin Tidbeck
Förlag: Pantheon

”Man av skugga Förlag”, låter det bekant? Inte? Nä, det är kanske inte så mycket att förvånas över. Det lilla förlaget existerade (vad jag vet) under några få år i skarven mellan 00-tal och 10-tal och publicerade under den tiden en handfull titlar av ännu oetablerade författare. Bara ett av många små förlag som dyker upp och försvinner i Litteratursveriges marginaler alltså? Ja, det hade man kanske kunnat säga. Om det inte vore för att två av de få titlar förlaget hann ge ut redan nu kan börja räknas som självklara inslag i en svenskspråkig fantastik-kanon.

Med novellsamlingen Svenska kulter (2009) – något av det mest helgjutna som skrivits i den svenskspråkiga skräcktraditionen – fick Anders Fager ett plötsligt och oväntat genombrott när Jonas Thente uppmärksammade den med en helsidesrecension i Dagens Nyheter. När Karin Tidbeck året därpå debuterade med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? hade hen inte någon sådan tur – boken föll mellan stolarna och sålde enligt en intervju med författaren i Tidningen Skriva i några dussin exemplar.

Djupt orättvist naturligtvis givet att det rör sig om en av tiotalets originellare svenska böcker, men man kan misstänka att svenska kritiker och läsare ändå skulle ha haft svårt att riktigt artbestämma boken. Tidbecks subtilt skruvade texter låter sig inte riktigt sorteras in under bekväma etiketter som science fiction, skräck eller fantasy – snarare rör de sig i den lite mer svårpejlade terräng som i engelskspråkiga sammanhang brukar benämnas weird fiction. Skulle jag vara tvungen att ge en ytterst summarisk förklaring till begreppet skulle jag nog säga att det är texter som ofta begagnar sig av skräcklitteraturens bild- och formspråk men som snarare syftar till att tänja våra föreställningsvärldar snarare än att inge chock och fasa. Den tjeckiske surrealisten Jan Švankmajers groteska dockfilmer är en lika bra referenspunkt här som H P Lovecrafts noveller om kosmisk fasa.

Med sina berättelser om infernaliska kundtjänster eller grymma älvriken befann sig Tidbeck alltså en bra bit bort från allfarvägarna i tiotalets svenska samtidslitteratur. Desto större uppmärksamhet väckte Tidbeck när hen översatte sina noveller till engelska och sökte sig till amerikanska fantastiksammanhang. Den engelskspråkiga debuten Jagganath, en rejält utökad version av Vem är Arvid Pekon?, blev en omedelbar succé. Samma berättelser som i Sverige hänvisats till relativt smala forum som studenttidskriften Ordkonst eller en användarproducerad nättidning som Sourze.se lovordades nu av litterära tungviktare som Jeff och Ann Vandermeer och Ursula K Le Guin. Sedan också romanen Amatka (2012) gick mer eller mindre ouppmärksammad förbi i svenska sammanhang publicerar sig Tidbeck också i stort sett uteslutande på engelska. Framför allt en förlust för en svenskspråkig kulturvärld som redan var påtagligt intern och likriktad kan man tycka.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller

The Memory Theater (2021) är alltså Karin Tidbecks tredje bok (om man räknar Arvid Pekon och Jagganath som en och samma bok) och hens andra roman, den första som inte går omvägen via svenska först innan den når engelskspråkiga läsare.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller – romanen skulle kunna kallas för en utökning eller en vidarediktning på novellerna ”Augusta Prima” och ”Aunts” (på svenska publicerad som ”Tanterna”) ur Jagganath. Här återbesöker läsaren det älvrike som i boken kallas The Gardens (Trädgårdarna). Som alla älvriken värda namnet är det hermetiskt avskilt från tid och åldrande och som alla älvor värda namnet är rikets hov lika bekymmersfria som utstuderat grymma.

Vi känner igen miljön väl från såväl folksagor som ett modernt rollspel som Changeling: the Lost. Här lever man i en evig skymning, eller i en evig återkomst om man så vill, med danser, sånger och krocketspel. Bara de älvtagna barn som tjänar som pager vid hovet åldras – och så fort de bedöms ha blivit för gamla jagas de och äts av hovet. Och så skulle det väl fortgå för evigt om inte balansen plötsligt rubbas. Det sker när Augusta Prima, en av Trädgårdarnas grymma invånare, oväntat stöter på liket av en vuxen människa som förirrat sig in i deras värld. Det fickur han bär på fascinerar Augusta – föremålet påminner henne om något, men hon minns inte vad. Detta något visar sig vara tiden som plötsligt tränger in i sagans eviga nu. Som straff för att ha rubbat jämvikten förvisas Augusta från Trädgårdarna och kastas bryskt ut i människornas verklighet för att klara sig bäst hon kan.

Mer precist landar hon i 1940-talets Uppsala – och för en svensk läsare finns det en fascinerande känsla av hur det vardagliga förfrämligas när den desorienterade Augusta storögt betraktar stadens laxrosa slott och försöker förstå var det är hon har hamnat. Men hon är inte ensam om att ha lämnat Trädgårdarna – berättelsens verkliga huvudpersoner utgörs av flickan Dora och pojken Thistle. Dora är varken människa eller älva utan en varelse född ur berget. Den man vid hovet som borde vara hennes fader vill inte kännas vid henne – det är bara i Thistle hon har en verklig anförvant. Han är ett av alla de barn älvorna tagit som tjänare i Trädgårdarna och följer nu efter sin förra härskarinna Augusta, i hopp om att få sitt riktiga människonamn åter. Först då kan han återvända hem till sin familj. Tillsammans försöker de alltså spåra henne samtidigt som den tidigare odödliga Augusta kämpar med att komma till rätta med fenomen som åldrande, moral och vänskap i ett Sverige som befinner sig i det andra världskrigets skugga.

Med sina drygt tvåhundratjugo sidor är The Memory Theater inte en särskilt stor roman till omfånget, i synnerhet inte i jämförelse med de mått som kan komma i fråga för andra moderna fantasyromaner – här är sexhundra sidor verkligen inte något som får den vane läsaren att höja på ögonbrynen. Personligen tycker jag också att genren lider av en viss elefantiasis där sidantalet kan komma att stå i vägen för själva det mirakulösa. Fler borde kunna lära av en tidig pionjär som Lord Dunsany som kunde suggerera fram konturerna till en hel värld med bara några få eleganta vändningar.

Jag borde med andra ord vara mer än nöjd med att Tidbeck skrivit en roman i det korta formatet. Men när jag är färdig med The Memory Theater känner jag för ovanlighetens skull faktiskt att den här boken gärna hade fått vara nästan dubbelt så lång. Vittnar det om att det är en bok som väcker läsglädje? Jo, absolut, men kanske också om att Tidbeck arbetar med fler motiv och teman än vad det sparsamma sidantalet riktigt mäktar med. Här finns en intergalaktisk teatertrupp som fungerar som en form av försångare för universum, älvor och bortbytingar, vittror, scener från ett Sverige i beredskapstid samt ett blixtsnabbt gästspel i den vadmalsgrå dystopin från Amatka och blinkningar till flera andra Tidbeck-texter. Bland annat.

Jag hade gärna sett att Tidbeck hade tagit sig tiden att fördjupa flera av de spåren och inte minst gett läsaren tillfälle att fördjupa bekantskapen med Trädgårdarna och den förhistoria som nu når oss mest i form av antydningar. Att en författare har ett överflöd av idéer i förhållande till sidor är å andra sidan kanske inte direkt den svenska litteraturens största problem. Med sin tredje bok har ju Tidbeck redan etablerat återbesöket till gamla texter som en konstnärlig metod – det finns säkert all anledning att återvända till de här världarna flera gånger både för läsare och för författare.

PER KLINGBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr