ROMAN. ”Boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt,” skriver Lis Lovén som läst ’Monique flyr”, Édouard Louis senaste bok om mamman. Men hon konstaterar också att den inte lever upp till förväntningarna.
Monique flyr av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
Sedan genombrottet 2014 med den autofiktiva debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” har Édouard Louis etablerat sig som ett av de ledande namnen i fransk samtidslitteratur.
Édouard Louis skriver uppenbarligen utifrån ett projekt som går ut på att synliggöra våldets maktstruktur, särskilt den som riktar sig mot arbetarklassen i Frankrike. Och bögar förstås. Jag gillade hans förra bok i svensk översättning: ”Att förändras: en metod”. Ja, hans metod blev verkligen synlig i den texten. Att han studerat sociologi på ett ansett universitet i Frankrike märktes tydligt. Kanske var det därför som jag hade stora förväntningar inför den bok som nu föreligger i översättning av Marianne Tufvesson. Än en gång har han alltså skrivit en bok om sin mamma – ”Monique flyr”. I ”En kvinnas frigörelse” (2022) skildrades hur mamman bröt upp från den destruktiva relationen med Louis far. I ”Monique flyr” måste Louis mor än en gång ta sig ur en situation som blivit ohållbar och där en våldsam man utgör problemet.
Skriver in mamman i projektet
Det var ju först och främst Louis sätt att vilja återskapa sig själv utifrån nya förutsättningar som gjorde att han flydde från sitt arv. Fattigdom och avsaknad av kulturellt kapital. Men jag får snarare intrycket att han mera på en höft återigen skriver in sin egen mamma i sitt projekt.
Hjälper det att färga håret och sätta glitter på ögonen för att fly in i ett eget liv som kvinna, som mamma? Jag undrar om det inte nu är så att ännu en man får avgöra hennes öde. Och den mannen, ja, det är förstås hennes egen son. Visst, det var enligt uppgift hon som beställde boken och ville att han skulle skriva den. Men hennes frihet är likväl villkorad.
Sonen har fixat en lägenhet åt henne, möbler och han ger henne pengar som hon kan leva av. Han utnämner henne till Paris drottning. Men, så som Édouard Louis har konstruerat fram sig själv tack vare sin författartalang konstruerar han nu fram en berättelse där modern alltså flyr från en ny man som misshandlat henne. Mamman framställs för övrigt inte som det minsta bitter. Det är som om våldet inte skulle ha gått in i henne. Hon blir ju därtill fri tack vare sonens välvilja och materiella omständigheter.
Édouard Louis skriver distanserat
Nej, jag vill inte anamma Édouard Louis bild av modern. Fast boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt. Den blir aldrig långtråkig och den är koncentrerad och lätt att ta sig igenom. Men den lever inte upp till hans förra bok. Det är som om den som nu föreligger är skriven bara för att ännu en bok kan skrivas.
Jag tycker att hans mamma borde vara värd en bättre bok, med mer inlevelse. Som det nu är finns det ett avstånd dem emellan. Som om sonen bara hoppas att mamman också hon ska bli del av hans flykt från sitt arv. Men på ett sätt är flykten även en del av en större förnekelse. Att inte längre vilja vara en del av det fula, fattiga och trista. Och det är klart. Den metod Louis har använt beträffande sig själv och i sin författargärning kan nog inte gälla en annan människa, hur älskad hon än är.
Mamman har ju inte av egen kraft använt en metod som ska leda till frihet och förändring. Hon får kanske sola sig i sonens glans, likt en måne som fångar solens strålar. Så kan ju en drottning av Paris också fungera. Allt för konstens skull.
info@opulens.se
