LYRIK. I ”Dikter från Vattudalen” presenteras ett urval ur Beppe Wolgers jämtländska diktsamlingar. Bengt Eriksson har läst boken med stor behållning.
Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983 av Beppe Wolgers
Förord och urval: Gunnar Balgård
Efterord: Teodor Wolgers.
Bokförlaget h:ström
I förordet till den här boken med dikter från Beppe Wolgers fyra jämtländska diktsamlingar skriver Gunnar Balgård att det var Jämtland som fick Wolgers att ”bli poet på riktigt och allvar, äntligen”. Ja, det skulle man kunna tro, låt säga förledas att tro. Men stämmer det, till alla procent eller hur många?
Själv skulle jag snarare uttrycka det som så: När Beppe Wolgers med familj 1968 lämnade Stockholm och köpte hemmanet Bränngården, som de döpte om till Milwaukee, på Öhn i Ströms Vattudal i norra Jämtland skulle han – delvis – bli en annan poet. Observera det lilla ordet ”delvis”; det är viktigt.
Poetisk fördjupning
Det kan också formuleras som att han blev mer av en egen poet, att han utvidgade och fördjupade sig själv som människa och därmed poet. Efter att ha trampat Stockholms gatstenar stod nu Beppe Wolgers på Jämtlands landsbygdsjord och närmade sig nyfiket dess landskap, natur, människor, liv och byggnader.
Men minnet av den han varit och det han tidigare gjort fanns ju kvar, förstås. För att jämföra med mig själv: Också jag lämnade Stockholm men för Skånes landsbygd. Ändå har jag burit och bär fortfarande mina minnen och erfarenheter med mig – liksom Beppe bar med sig sina, det tror jag, nej, det är jag säker på.
Kalla det grund eller klangbotten: något som detta nya kontrasterar och studsar mot, så att det upplevs än starkare. Dessutom ser jag (eller anar), när jag bläddrar i Beppe Wolgers debutdiktsamling ”Jag sjunger i skon” att han redan där och då, 1953, kunde vara lika öppen, ja, så barnsligt naivt mottaglig som han än mer verkar ha blivit när han kom till Jämtland.
Blott ett exempel, denna dikt ur debuten:
Jag går ner till brunnen
och hämtar hinkar av ömhet.
Jag hänger dem i träden
bland vassarna.
Jag lägger mig på en slätt
och ser mot molnen.
Lek med orden
För övrigt var debuten en ordfull diktsamling. Den unge Beppe hade alltför många ord och ingen papperskorg, vilket resulterade både i prosadikter och långa, ringlande diktrader. Också detta bör man ha i åtanke när man läser, beskriver och analyserar dikterna från Vattudalen, Jämtland.
Nämligen alla svenska texter till andras melodier, utländska och svenska, som han började skriva redan 1953 och fortsatte med livet ut. Sångtextskrivandet lärde honom att hushålla med orden, att få mycket sagt med få ord på korta rader. Han kunde också förkorta och fördjupa en betydelse genom att leka med orden, sammanföra ett par ord till ett nytt och eget.
Beppe Wolgers var en sångpoet
Och så rytmen förstås: raderna skulle svänga, det fick inte bli låghalt, ord och rytm måste vara ett, i ett, samverka och ja, dansa ihop. Beppe Wolgers var poet också och redan i sina sångtexter: en sångpoet eller sångdiktare. Det här, det ser, observerar och känner jag när jag läser hans jämtländska dikter. Det där, så att säga, sångtextsvänget tog han med sig till Jämtland.
”Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983” innehåller alltså hans fyra diktsamlingar med jämtländska motiv: ”Bilder från Milwaukee”, ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell” och ”Mannen i Vattudalen”. Dock inte i sin helhet, några dikter har strukits. Varför?
Allt diktades i Jämtland
Allt diktades i och ur Jämtland. Alla fyra diktsamlingarna tycker jag om men de är ganska så olika med olika sorters poesi. Den första, ”Bilder från Milwaukee” (1969), inleds med en längre, berättande titeldikt som påminner om den mer ostyriga poesin i debutsamlingen samtidigt som dikterna nu känns mer kontrollerade, liksom besiktigade. Wolgers skildrar ”en vackert skuren träbräda som det stod ’Milwaukee’ på” och som gården alltså fick sitt nya namn efter. ”Vi frågade senare vad brädan användes till.”
Också de följande dikterna är berättande men mer avhuggna och tuktade, diktade med kortare rader. Beppe Wolgers möter Jämtland för första gångerna – som i de inledande raderna ur några verser i slutdikten (med samma titel som första raden):
Länge tänkte jag med ögonen.
Fågeläggsvit kind.
Så kom sommar.
/–/
Och nu.
Träden ska dö.
Sommar var så stor…
/–/
När vi inte finns –
de milsdjupa snöfallen
Beppe Wolgers avlyssnade människorna
Den andra diktsamlingen, ”Röster från Vattudalen” (1972), brukar anses vara Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling (”kärnan” enligt Balgårds förord till den här boken). Men inte heller om detta kan jag hålla med. Dessa ”röster” var ett försök att än mer närma sig och förstå – på allvar komma in i – Vattudalens människor. Ett fåfängt på gränsen till meningslöst försök, helt omöjligt att kunna komma längre och djupare än säg, halvvägs.
Beppe Wolgers avlyssnade människorna – till och med tjuvlyssnade på dem – och antecknade deras ordval, uttryck och känslor, för att sen sammanfoga orden till dikter som han la i människornas munnar, en dikt för varje människa, på nåt slags mitt emellan jemska och rikssvenska som skulle kunna läsas och förstås också utanför Jämtland. Det var ju omöjligt att lyckas.
Ändå tycker jag om dikterna, när jag läser dem som just så: Beppe Wolgers försök att lära känna och förstå, lyfta fram Vattudalens befolkning som lika viktiga som några andra, till exempel Stockholms invånare. Det kan jag tycka var en sympatisk vilja. Som dikten med/om ”Merit i Hafsnäs”:
Maken på sjukstugan, han var tungsint.
Han var snäll, men tyst.
Je vejt, hadd han prat med korna
hadd han allri blitt galen.
Och den ännu kortare ”Inge i Byvattnet”, liksom föregående dikt citerad i sin helhet.
Det är en skam å int slit ont.
Beppe Wolgers huvuddiktsamling
För mig har i stället ”Episod i Vikens kapell” (1973) blivit Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling. Jag förstår att sonsonen Teodor Wolgers, som också svarar för efterordet i den här boken, valde att komponera musik till och med utgångspunkt från just denna, tredje diktsamling. (Resultatet hörs på Teodor Wolgers kort sagt suveräna album med samma titel.)
Också i och med Vikens kapell närmade sig Beppe Wolgers något som han ville lära känna, inte riktigt kunde förstå men ville och försökte förstå. Diktsamlingen inleds med en diktad berättelse om hur Beppe kom till kapellet, när han fick syn på det:
Jag kom från Jorm,
Ur skogen fram till Viken och sedan till höger
några hundra meter, till bäcken.
En trägrind och backen ned till
Vikens kapell, i nordvästra hörnet av Jämtland, Frostviken
nära Norge.
Jag ställde bilen där, det var i juli…
Han går in i kapellet. Han betraktar det. Ja, han synar kapellet. Predikstolen ”med en ängel, täljd i trä”. Han undrar och förundras över dem som byggde detta träkapell (1792-1799) och de som besökte det. Som behövde det? Han ställer sig framför altaret ”och minns / morgonbönen i skolan, kristendomslektionernas Jesus”.
Han tänker. Han funderar. Han diktar: ”På många år har jag inte varit inne i en kyrka / och inte heller tänkt söka upp en kyrka…” Han lyssnar: ”Långt därute hör jag en spillkråka / hamra i en törskog…” Han betraktar korset med Jesus och diktar: ”Du hänger där på ditt kors / och säger ingenting”. Och han funderar, igen:
Om Jesus inte hette Jesus.
om han kom från Vittangi
eller Bastuträsk.
Om han var skogskarl,
hette Lars eller Aron,
eller Aslak.
Aron Kristus.
Ett par rader till, två sista, från den avslutande dikten ”Slut” i den här diktsamlingen: ”Först nu tycker jag mig förstå vad / stillheten är till för.”
Ytterligare en personlig utvikning och jämförelse, för att jag att inte kan låta bli att minnas när jag satt/sitter i S:t Olofs kyrka på Österlen i Skåne. Jag sitter där ensam i kyrkorummets tysta högljuddhet. Ja, bägge: ljuden, orden, samtalen, mumlandet från alla dessa människor som genom tider och sekler också suttit på den gamla kyrkans gamla träbänkar och som stannat kvar i kyrkan långt efter sina liv. De sitter ju fortfarande på bänkarna. De bara syns inte men de finns här. De sjunger – för evigt – ur väggarna.
Den fjärde boken i Jämtlandssviten
Den fjärde diktsamlingen i Jämtlandssviten, ”Mannen i Vattudalen” (1983), innehåller en annan sorts dikter, den har ett annat innehåll och budskap: alltså han själv, som utböling och invandrare, en flykting. Hur kommer Beppe Wolgers själv in i detta, i Jämtland, och på vilket sätt – om alls – hör han hemma här, just här?
Han vill. Men kan han? Denna poesi är också ensamhetens dikter, avskedsorden i livet. Han är nöjd, ja, kanske? Är han rädd, ja, kanske? Ser han livet i slutet? Slutet av livet. Han minns – som att han ser – detaljer ur sitt liv, detaljerna återkommer nu. Han noterar fortfarande livet omkring sig, den jämtländska jordens liv.
Som:
Under ett svalbo sitter jag och skriver
och katten lägger en mus vid mina fötter
och vill ha beröm.
Men också:
Mor kom i sin svarta sorghatt
sin svarta kappa,
sin handväska och sin kasse,
hon kom över kullerstenarna,
förbi hästarna och kuskarna,
hon såg mig och vinkade,
böjd i ryggen,
vinkade med sin stora hand.
Allra sista versen i allra sista dikten, om sig själv, nu/då, då/nu, allt som är men vad ska bli? Det är faktiskt hjärtskärande…
Jag ligger på bryggan
och ser på molnen
min himmel av barndom
flickan i min himmel av barndom
pojken i min himmel av barndom
jag ligger på bryggan
och ser.
När jag skrivit ovanstående bläddrar jag igenom boken ”Dikter från Vattudalen” ännu en gång. Och det kommer för mig att jag bör tillfoga ett slags PS. Redan i diktsamlingen ”Episod i Vikens kapell” finns dikter som förebådade den sista, än mer nära och personliga diktsamlingen ”Mannen i Vattudalen”.
Så några allra sista citerade rader ur dikten ”Förbön för sjuka”:
Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.
Gud har ingen hand
så du får hålla din egen hand.
info@opulens.se
