Den litterära höjdhopparen

Litteratur
P O Enquist. Bildkälla: Wikipedia. Bildmodifiering: Opulens

MINNESORD. ”Han använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur.” Igår kom beskedet att Per Olov Enquist gått bort. Han blev 85 år. Erik Cardelús minns författaren, dramatikern och regissören.

 

Jag brukade se hans långa raka ryggtavla röra sig mot Medborgarplatsen. Morgonljus och aftonljus. En höjdhoppares resliga kropp. Det var tidigt 90-tal och närmare än så kom jag inte Per Olov Enquist. Närmare – i det köttsligt begränsade livet i alla fall.

I det andra livet – i terrängen där vi oupphörligen kan fabulera, flyta runt och förvandla oss – där kände jag alltid en närhet till honom, till alla de där förunderliga och fantastiska texter han skrev. Romaner, kortromaner, dokumentärromaner, dramer, essäer och några av de skarpaste journalistiska texter som skrivits.

Kapten Nemos bibliotek kanske berörde mig starkast. Romanen med det såriga familjemysteriet och de döda katternas grotta. I läsningen minns jag mig själv segla omkring på en västerbottnisk skogstjärn, med blicken rullande runt över himlen och landskapet, jag led av de smärtsamma övergreppen som gestaltades, barnen som uthärdade, och det tog lång tid innan texten släppte sitt suggestiva och starka grepp om mig.

Eller var det Legionärerna och Sekonden? Närmare än så kommer man nog inte gestaltningen av människan och tiden, av den smärtsamma historiska erfarenheten av att vara människa utsatt för sina omständigheter och sina val.

Eller kanske var den starkaste texten självbiografin Ett annat liv? Inte minst stannar den uppriktigt skarpa och smärtsamma skildringen av det alkoholmissbruk berättaren brottades med under många år. Även religionen, fromheten och den religiösa glöden kunde han skildra mästerligt, alltid med en skarp botten och stänk av kärv västerbottnisk humor.

Enquist använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur. Aldrig vadade han runt i det autofiktiva träsket, aldrig kammade han hem billiga poäng på att det ”här är JAG” och det här kom från MITT liv. Allt han skrev bar den litterära förhöjningen märke; jag har svårt att tänka att han någonsin skrev en rad för mycket, eller för lite. Det var alltid så precist.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil.

Med Boken om Blanche och Marie hittade han den litterära smärtpunkten i sekelskiftets Paris, i relationen mellan den världsberömda neurologen Jean Martin Charcot och hans favoritpatient Blanche, en stackars ung kvinna som förvisades som en hysterika och en vetenskaplig exempelvarelse, uppvisad inför stora skaror av grånade och självgoda vetenskapsgubbar. Här fanns också en kärlekshistoria – hisnande vacker, tragisk och välgestaltad som alltid.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil. Han var ett stort namn bland många litteraturälskare som jag träffade utanför vårt lands gränser. Det kändes betryggande, att vi delade de där fantastiska och förunderliga texterna tillsammans, långt bortom den blågula enögdheten i Stockholm.

För han var aldrig där, aldrig i det tillgjorda, alltid i det äkta. Han var i Västerbotten, men alltid överallt, i hela världen. Han var den litterära höjdhopparen som alltid hoppade högst.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur