Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Slow crime

Litteratur.
Montage: Opulens. (Bakgrundsbild: Pixabay.com)

KRIMBÖCKER. Nu startar Deckarhyllan där Bengt Eriksson återkommande kommer att recensera och tipsa om aktuella böcker i genren. Idag ligger fokus på Karin Wahlbergs aktuella ”En god man”.

Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken ”Deckarhyllan” för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet, nyligen kom boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå” där han skildrar sina 53 år som frilansande kulturjournalist.  

Deckartips 1: Jan Guillou har åstadkommit något oväntat roligt när han stått vid sin skrivpulpet och med Mont Blanc-pennan författat ”Den som mördade helvetets änglar” (Piratförlaget). Genre: både memoarer och en thriller. Ett par gamla bekanta, hans journalistiska alter ego Erik Ponti och underrättelseofficeren Carl Hamilton, möts ånyo för att starta pensionärs-privatdetektivbyrån Hamilton & Ponti.

Tips 2: Ingen deckare men en thriller eller åtminstone spänningsroman. Verkligt spännande blir det i alla fall när Charlotte McConaghy i ”När vargarna kommer” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) låter en naturvårdare anlända till Skottlands högländer för att återinföra vargar. Motsättningar uppstår förstås, för och emot: mellan jägare och vargbevarare, där emellan bönderna. Ur oro och rädsla föds hat.

Tips 3: Finnen Max Seecks nerviga kriminalöverkonstapel Jessica Niemi återkommer för andra gången i ”Ondskans nätverk” (Albert Bonniers; övers: Bo Samuelsson). Jo, hon har definitivt egna problem. Två influencers försvinner i Helsingfors, samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Välskrivet och spännande men så skruvat och vridet att den här deckarläsaren sidvis får svårt med trovärdigheten.

Tips 4: Christina Wahldéns deckarserie från Australien kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare. ”Enbart kvinnor” (Forum) är tredje titeln. Poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) utreder mordet på en minister som godkänt gruvexploatering på en helig plats – där finns en förlossningsgrotta – för urinvånarna. Spännande lärorikt, för vad vet du och jag till om Australiens urinvånare?

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara nånslags vardagsdeckare. Det lät alltför tråkigt, tyckte Wahlberg. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Utan tvärtom: högre betyg går knappt att få.

Karin Wahlberg skriver allt bättre. Hon berättar långsamt och ingående, noga är kanske ordet. Hennes böcker har förändrats, det betyder utvecklats, från deckare till kriminella vardagsromaner – eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Eller till och med: allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman.

De återkommande huvudpersonerna –kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg med de bägge döttrarna – bor numera i Lund, tidigare Oskarshamn. Miljöskildringen var noga och bra då också; den är än mer noga och bättre nu, för i Lund har författaren Wahlberg bott i många år.

Wahlberg är också läkare, vid sidan om författandet, och hennes huvudtema återkommer även i En god man (Albert Bonniers förlag): skildringen av sjukvården. Hon ger inblickar i något som vi alla kan – eller om det ska uttryckas, riskerar att – komma i kontakt med.

Hennes förra Claesson/Lundberg-deckare – riktigt bra! – blev något så ovanligt som en polisroman om vår kriminella sjukvård med hela Sveriges befolkning som brottsoffer. En god man – nästan lika bra – handlar om, låt säga, godhet, välvilja och omtanke. Ämne: ”Shaken baby syndrome” eller på svenska skakvåld.

Paul Klintman, en god man (fast allt lite snobbig) och barnläkare med skakvåld som särskilt intresse och specialitet, hittas mördad i sin bostad, en Skånelänga i Östra Torp vid utkanten av Lund. Så börjar polisutredningen med kommissarie Claesson som undersökningsledare. Också den går långsamt och metodiskt, läsarna får följa Lunds kriminalpoliser under sammanträden och förhör, lära känna poliserna sådär lagom att man blir bekant med dem.

Claes Claesson och Viveka Lundberg känner Karin Wahlbergs trogna läsare – den nya titeln är den tionde i serien – sen början av 2000-talet. De är mer än bekanta, som vänner i litteraturen. Jag gillar att följa med när Claes varje arbetsdag cyklar till jobbet på Lunds polishus tillsammans med en av döttrarna, den yngsta, medan den äldre dottern själv tar sig till skolan. Att inte de vanligaste vardagliga händelserna hoppas över.

Wahlberg bekantar oss också med nämnde Klintman, hans före detta hustru, andra läkare, både i Lund och Malmö, där Viveka arbetar. Nu har hon också börjat att forska.

Alltför mycket? För detaljerat? Det finns kritiker som tycker så om Wahlbergs böcker – att hon ägnar för många rader och sidor åt såväl person- som miljöskildringar (snart har hon väl nämnt varenda gata och plats i Lund) och dessutom, i den nya romanen, bryter av det skönlitterära och ägnar utrymme åt en faktabok i romanen med information om våld mot barn.

Men jag tycker inte det. Jag uppskattar hennes slow crime-berättartempo, att hon tar romanpersonerna – ja, sina romanpersoner – och miljöer på allvar, skildrar dem som om de är viktiga. Vilket de ju är. De är verkliga. Karin Wahlberg skildrar verkligheten. Hennes miljöer finns i verkligheten, hennes personer kan göra det.

Upplösningen kommer nog oväntat för de flesta läsare. Det går knappast att gissa på vem som gjorde det eller anledningen till mordet. Snopet? Nej, inte alls. Detta känns extra verkligt. Också upplösningen ingår alldeles självklart i Karin Wahlbergs kriminella vardagsroman.

Så har hon blivit, allt mer: inte en deckarförfattare längre utan en romanförfattare som skriver kriminellt.

Deckartips 1: Jan Guillou har åstadkommit något oväntat roligt när han stått vid sin skrivpulpet och med Mont Blanc-pennan författat ”Den som mördade helvetets änglar” (Piratförlaget). Genre: både memoarer och en thriller. Ett par gamla bekanta, hans journalistiska alter ego Erik Ponti och underrättelseofficeren Carl Hamilton, möts ånyo för att starta pensionärsprivatdetektivbyrån Hamilton & Ponti.

Tips 2: Ingen deckare men en thriller eller åtminstone spänningsroman. Verkligt spännande blir det i alla fall när Charlotte McConaghy i ”När vargarna kommer” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) låter en naturvårdare anlända till Skottlands högländer för att återinföra vargar. Motsättningar uppstår förstås, för och emot: mellan jägare och vargbevarare, där emellan bönderna. Ur oro och rädsla föds hat.

Tips 3: Finnen Max Seecks nerviga kriminalöverkonstapel Jessica Niemi återkommer för andra gången i ”Ondskans nätverk” (Albert Bonniers; övers: Bo Samuelsson). Jo, hon har definitivt egna problem. Två influencers försvinner i Helsingfors, samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Välskrivet och spännande men så skruvat och vridet att den här deckarläsaren sidvis får svårt med trovärdigheten.

Tips 4: Christina Wahldéns deckarserie från Australien kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare. ”Enbart kvinnor” (Forum) är tredje titeln. Poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) utreder mordet på en minister som godkänt gruvexploatering på en helig plats – där finns en förlossningsgrotta – för urinvånarna. Spännande lärorikt, för vad vet du och jag till om Australiens urinvånare?

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr