Deckarhyllan med Bengt Eriksson:  Den samtida polisromanens främsta författare

KRIMI. Bengt Eriksson hyllar Michael Connelly som mästaren när det gäller polisromaner, men ger oss också, i vanlig ordning, några deckartips.

Kan det finnas någon som idag skriver bättre polisromaner än Michael Connelly? En retorisk fråga, åtminstone för mig, med ett lika retoriskt svar: Nej. Absolut inte. Ingen skriver bättre polisromaner än amerikanen Connelly.

Som amerikansk deckarförfattare knyter Michael Connelly ihop två grenar eller traditioner inom kriminal- och deckargenren: 1) den kollektiva, närmast socialrealistiska polisromanen, som Sjöwall/Wahlöö – eller eventuellt Ed McBain – lanserade och 2) den hårdkokta deckaren, ofta lika samhällsskildrande, med en privatsnok till huvudperson och vars mest kända representant nog för alltid förblir Raymond Chandler.

Ända sen 1992, då den första titeln i serien gavs ut i USA, har Connellys huvudperson – Harry, egentligen Hieronymus, Bosch – varit en ensamvarg. Det har funnits och finns ett större eller mindre poliskollektiv runtom, men Bosch är ändå mest lik en privatdetektiv. Han jobbar själv, på egen hand och efter sin näsa. Som en polissnok.

Pensionerad numera men innan dess arbetade Bosch på Los Angeles Police Department (LAPD), inte enbart men främst på stationen i Hollywood. Efter pensionen har han varit privatdetektiv (bland annat utredare åt sin halvbror, advokaten Mickey Haller, som Connelly även låtit bli huvudperson i en juristdeckarserie) och frivillig reservpolis i San Fernando.

Nej, här ska inte dras hela hans livshistoria. Om man läser Harry Bosch-serien från start och framåt (tjugofyra titlar inklusive den nya), kompletterar med Mickey Haller-serien (snart sju titlar), den första Renée Ballard-titeln (innan Bosch tog sig in i serien) samt några halvt om halvt fristående men ändå samhöriga deckare av Connelly – då tecknas, undan för undan, bok för bok, en självbiografi över Harry Bosch, polisen, mannen och människan i Los Angeles (dottern Maddie, hennes mamma Eleanor Wish, poliskolleger, några fler kvinnor och så vidare).

Men nu får det vara nog med introduktion till Michael Connellys nya polisroman, ”Ökenstjärna” (Norstedts; övers. Patrik Hammarsten), eller ”Ballard och Bosch-deckare”, enligt bokomslaget. Vill du veta mer och mest om Michael Connellys samlade produktion, gå in på den mycket informativa nätsidan michaelconnelly.com

Också Renée Ballard är alltså, var och har blivit nu igen, polis i Los Angeles. Henne införde Connelly i polisromanerna för att han ville skildra hur det är att vara en av fåtaliga kvinnor bland alla manliga poliser. Han placerade dessutom Ballard på samma polisstation, i Hollywood, där Bosch hade varit och lät henne, mer eller mindre, bli en kvinnlig motsvarighet till honom. Tuff, rättskaffens, envis, uppstudsig. Sånt går åt helvete redan för en manlig polis, som Harry Bosch, och än värre för en kvinnlig, som Renée Ballard. Så det var meningen, i den förra Ballard- och Bosch-deckaren, att Ballard skulle säga upp sig som polis och starta nånslags privatdetektivbyrå ihop med Bosch.

Det blev inte så. När ”Ökenstjärna” börjar är Renée Ballard tillbaka som polis. Och nu som chef, inte en hunsad kvinnlig underordnad som måste stå emot poliskårens sexism och kvinnofientlighet, utan polischefen himself har lockat henne tillbaka med erbjudande om att utforma sin egen arbetsbeskrivning, sitt eget polisarbete.

Ballard valde att återstarta den nedlagda Cold case-gruppen och bygga upp den på nytt. Bosch blir sur, för han såg fram emot att driva en privatdetektivbyrå med henne. Men Ballard erbjuder Bosch att ingå i Cold case-gruppen. Förresten, rätt märklig form av polisverksamhet.

Medlemmarna i Cold case-gruppen behöver inte vara poliser. Där kan vara en före detta åklagare eller någon som gärna velat vara polis men aldrig lyckades bli det. Eller en pensionerad polis, som Harry Bosch. Ingen lön, heller. Alla arbetar frivilligt och oavlönat. Inte ens Bosch är anställd i Cold case-gruppen utan är oavlönad volontär.   För den deckarläsare som är intresserad av USA i allmänhet och speciellt kanske det amerikanska polissystemet kan ”Ökenstjärna” vara extra intressant läsning. Och jag litar på Michael Connelly, den före detta kriminalreportern, litar helt och fullt på att han skriver och skildrar som det är: inte hittepå utan fakta.

Det dras i trådar, som tvinnas ihop. Bit efter bit läggs, tills hela pusslet är lagt.  

Då finns också något annat intressant att nämna, hur det går till när polisen, i det här fallet Cold case-gruppen, vill göra en husrannsakan, till exempel under en helg. Husrannsakan ska godkännas och skrivas under av en åklagare och det gäller att kolla vilken åklagare som har jour den här helgen. Någon lätt- eller svårövertygad?

Om jouråklagaren har rykte om sig att vara sträng och svår försöker ansvarig polis, i det här fallet Renée Ballard, att tänka ut ett sätt att runda jourhavande åklagare. Kan det finnas en annan åklagare, någon som Ballard sen tidigare har ett bra förhållande till. Någon som är mer lättövertygad… Alltså rättssäkerhet, någon?

Harry Bosch har ett olöst fall, en hel familj som mördades; dessa mord är hans ”nemesis”, hans eget Cold case-fall, som aldrig gått ur hans minne. Men det finns ett annat mord också som Cold case-gruppen måste ägna sig och mest åt, det är själva grunden för gruppens existens, nämligen det olösta mordet på systern till en fullmäktigeledamot (med stor makt).

Detta tål ju också att funderas på, att de står så nära varann, de verkar i symbios: politiken och polisen.

”Ökenstjärna” (titeln förklaras i slutet av boken) är en polisroman, som alltid hos Michael Connelly, i den så kallade procedurskolan. Det dras i trådar, som tvinnas ihop. Bit efter bit läggs, tills hela pusslet är lagt.  

Trots att huvudpersonerna, Ballard och Bosch, är två och trots att Cold case-gruppen har flera frivilliga medlemmar, så berättar Connelly, också som alltid, en berättelse. Som i en enda. Parallellhändelser kan förekomma men inte parallellberättelser. Det är ett, säger ett, mödosamt polisiärt arbete framåt-framåt; som en polisutredning väl bör vara också i verkligheten. 

Blir inte det tråkigt? Det finns ju – andra – deckarförfattare som tror det och envisas med att låta – minst – två berättelser löpa parallellt (och blandas ihop). Men det behövs inte. Connelly behöver inte det. Han skapar en sugande stämning i och med själva utredningen.

Kan tänka mig att det har två orsaker. Michael Connelly är vid det här laget en veteran vad gäller att skriva en polisroman. Han vet hur man gör. Det andra är att han, nämnde väl det, som före detta kriminalreporter vet hur polisarbete går till (och för den delen också hur advokater arbetar). Bra kombination, får man säga.

Men om jag ska gradera, var placerar sig ”Ökenstjärna” i förhållande till Connellys tidigare Bosch- och/eller Ballard-deckare? Svar: Uppåt toppen, men kanske inte allra högst upp. Jag tycker till exempel att ”Mörkare än midnatt”, den direkt föregående som kom på svenska 2021, var ännu något bättre – fler trådar att nysta upp och dra i, än fler bitar att pussla ihop. (Och för den delen, det har också förekommit några – få – dippar i Connellys produktion.)

Fyra deckartips:

Litteratur som går över genregränser gillar jag. Då man inte vet vilken roman man läser och vart historien ska gå. Så som också andra delen, ”Världen är min” (Hoi), i Petahertz-trilogin av Orest Lastow.

Science fiction, deckare, realism, historiskt, fantasy, vetenskap och filosofi blandas lika spräckligt som personligt.

Dr Künckel på Hitlers forskningscentrum vill utnyttja petahertz-teknologin – frekvensen 1.0 petahertz påverkar allt! – för egen rikedom och lundafysikern Ulla Bengtsson utreder mordet på sin morfar, invandrad iransk taxichaufför med hemliga anteckningar.

Lögn, hittepå och manipulering, det går att dra samtida paralleller. Hitler vann förresten andra världskriget.

Caroline Grimwalker skriver over the top, de ord jag använde i recensionen av första Trickster-thrillern.

I den andra, ”Undsättningen” (Nona), drivs tempot upp än mer – eftersom den hemliga organisationen (som motsatsen till gangsterliga) redan är etablerad och de våldsamma händelserna kan axas upp över och förbi skylten ”Hastighetsbegränsning upphör”. Ämne: människohandel med kidnappade barn och ungdomar. Det får huvudpersonen Ina Farkas, numera Isabella King, att minnas sin egen barndom och bli än mer förbannad. Hårdkokt övergår till pulp (positivt menat), en deckare/thriller med kvinnlig huvudperson blir en kvinnothriller som blir en kvinnoroman.

Annorlunda kvinnor, personliga och egna, med bakgrunder och erfarenheter som inte gör privatlivet lättare och för den delen inte heller yrkeslivet men ändå bidrar till andra sätt att tänka i till exempel polisyrket.

Som kriminalinspektör Fatima Wallinder, född i Somalia och medverkande i inte mindre än två serier av Mats Ahlstedt. ”Odjuret” (Bokfabriken) är femte delen i serie nummer två.

Noga och kunnigt skildrade Göteborgsmiljöer, som det brukar hos Ahlstedt. Amatördeckare och polisroman i kombination, eftersom dottern till en ihjälskjuten före detta kyrkoherde också  spanar själv. På hans bröst låg en Bibel, uppslagen på en sida i Uppenbarelseboken.    

Ibland, när någon muttrar att deckare ju bara är underhållning och underhållningsvåld dessutom, så brukar jag motsäga med att jag tror de flesta deckarförfattare skriver med ett syfte – ja, ett budskap.

I Mikaela Bleys andra polisthriller med brottsutredarna Henrik Hedin och Leia Kaplan (här mest hon) i Malmö med omnejd, ”Systern” (Norstedts), är det dagens svenska klassamhälle, med olikheter och motsättningar, som skildras. Samt hedersnormer och våld i nära relationer (fast kanske inte som du tror). Epicentrum: Under en födelsedagsmiddag börjar det brinna i familjen Gyldenstedts fyrlängade gård Hovlunda. Dottern Märtha dras ut – död.