ROMAN. Carina Rydbergs nya roman ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur. Det skriver Elisabeth Brännström.
Norfolk Falls av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag
När Carina Rydbergs bok ”Vitt slödder” gavs ut 2022 som avslutande del i en självbiografisk trilogi, (den föregicks av skandalsuccén ”Den högsta kasten” 1997 och ”Djävulsformeln” 2000,) hade hon under ett antal år i stort sett varit försvunnen från den svenska litteraturscenen. Ingenting nytt hade publicerats efter skräckromanen ”Den som vässar vargars tänder” 2006, en stark berättelse indränkt i besatthet, våld och sexualitet om tvillingarna Jannis och Sonia och deras lust att hämnas sin barndom. Den romanen beskrevs av ett flertal kritiker som en raffinerad studie i ondska.
Carina Rydbergs återkomst till fiktionen
När Carina Rydberg nu med romanen ”Norfolk Falls” återvänder till att skriva ren fiktion är det återigen skräckgenren hon väljer. Denna gång utspelar sig dock inte handlingen i nutid, utan i stället har Carina Rydberg valt att placera sina långt ifrån moraliskt perfekta romanfigurer på ett brittiskt gods under det sena artonhundratalet.
Det rör sig om den viktorianska era som präglades starkt av tron på det övernaturliga och, trots att den ofta förknippas med prydhet, ett starkt intresse för såväl sund som osund sexualitet.
Ondskan ett underliggande tema
Ondskan är ett underliggande tema som finns med i alla Carina Rydbergs böcker. Det temat återkommer med råge i ”Norfolk Falls” där bokens relativt unga ”hjältinna”, den inte speciellt godhjärtade Irene Bear, har fått anställning som sällskapsdam åt Emma Bloomsworth, en betydligt äldre överklassdam hon aldrig tidigare träffat.
Irene som önskar fly ifrån, och helst glömma bort, ett illdåd som hon begått i det förflutna ser anställningen som en chans att börja om på nytt. Men snart nog upptäcker Irene att huset i Norfolk Falls på många sätt känns inpyrt av en ondska som är betydligt mer kvävande än den som omgivit henne under hennes barndom och uppväxt.
Hon förstår också inom kort att hon inte behövs som sällskapsdam till Emma. Snarare behandlas hon som en väntad och omtyckt gäst, till sin ”arbetsgivare” som också bjudit in tre personer med tvivelaktiga bakgrunder till Norfolk Falls. Catherine, en yngre kvinna som spenderat mycket tid i Paris, Leslie, en vacker yngre man som Emma blir smått förälskad i, och den mystiske Joseph Sommer, som skrämmer upp Catherine så pass mycket att hon varnar för att han besitter djävulska krafter.
En roman i romanen
Första kvällen får Irene även en roman som hon uppmuntras att läsa, boken är skriven av en ung man, George Kemp, och även om hon initialt känner av ett motstånd mot boken och dess innehåll, fascineras hon snart av berättelsen som börjar löpa parallellt med händelser på godset. Bokens innehåll ruskar om henne och väcker upp vissa sedan länge gömda känslor hon placerat längst bak i sitt minne.
Minnet är för övrigt ett problem för alla huvudfigurerna på Norfolk Falls. Det är en gemensam nämnare för Catherine, Leslie, Sommer och Irene Bear att de inte kan minnas vissa delar av sin bakgrund, som till exempel illdåd de alla begått i det förflutna eller viktiga detaljer från barndom och uppväxt.
Under tiden på Norfolk Falls kommer dock minnena att återerövras genom bekännelser de alla mer eller mindre tvingas delge varandra och det blir mer och mer tydligt att varje person döljer en djup kloak under den välpolerade ytan och de fina maneren. Det är nämligen inte småsaker det handlar om.
De väluppfostrade människorna i Emma Bloomsworths salong har alla varit involverade i allsköns vidrigheter, alltifrån pedofili och flera andra sexuella perversioner till stöld, våld och mord.
Gotisk känsla i Carina Rydbergs roman
Det vilar en gotisk känsla över den här romanen som med sin otäckt krypande, instängda, grymt obehagliga stämning ibland påminner om ETA Hoffmans eller Edgar Allan Poes skräckberättelser och tidvis om Shirley Jacksons två romaner ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”.
Vardagen på godset fungerar bra på ytan, man äter, dricker, umgås och konverserar till att börja med vänskapligt, men när sprickor visar sig i fasaderna blir stämningen allt sämre. Alla involverade har ljugit och den utåt sett ärevördiga och väluppfostrade lilla krets Emma Bloomsworth har samlat runt sig är på djupet inget annat än en samling mördare, våldsverkare och sexualförbrytare.
”Norfolk Falls” är en ganska märklig, stundtals svårförståelig men fängslande roman som täcker flera av de teman som Carina Rydberg ägnat sig åt att utforska under sin långa författarkarriär: ondska, barndomstrauman, besatthet, sexualitet och moraliskt förfall.
Allt är inbäddat i en atmosfär av en alltmer förlamande fasa och av en växande paranoia som påkallar kraftfulla fysiska och psykiska reaktioner från huvudfigurerna.
Romanen, som Jessica Gedin i Babel redan har hunnit med att likna vid amoralisk romance eller en de Sade-dagdröm, är ingenting för de pryda eller harhjärtade och den inger inte mycket hopp om mänskligheten. Men ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
