Berättelsen om de två udda barnens starka vänskap

Litteratur
Maria Gripe. (Foto: Owe Sjöblom; Kolorering: Marina Amaral).

NYUTGIVNING. ”Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. När jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger”, skriver Elisabeth Brännström.

Josefin; Hugo & Josefin; Hugo av Maria Gripe
Modernista (2017)

Maria Gripe (1923–2007), är en av våra mest lästa och älskade barnboksförfattare. Hon fick sitt genombrott 1961 med Josefin, första delen i en trilogi om lilla Anna Grå, eller Josefin Johanderson som hon föredrar att kalla sig, och hennes snälle, självständige kompis Hugo. Ett år senare följdes boken upp av Hugo & Josefin och 1966 kom Hugo, den hett efterlängtade sista delen i serien. Böckerna hade blivit mycket populära med både barn och vuxna och 1967 filmatiserades de av Kjell Grede, något som ledde till att Hugo och Josefin snabbt blev kändisar på samma nivå som Emil och Pippi. Berömmelsen höll tyvärr inte i sig och idag är det inte lika många som minns berättelsen om de två udda barnen och deras starka vänskap.

I år har böckerna kommit i nyutgåva på Modernista, vackert inbundna och med originalillustrationer av konstnären och illustratören Harald Gripe, gift med Maria Gripe från 1946 fram till sin död 1992. Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. Jag läste dem som barn och när jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger; ingen rolig tanke, men ganska lärorik.

Hugo och Josefin växer upp i en värld mycket olik den vi lever i idag. Det saknas naturligtvis både mobiler och datorer och långt ifrån alla har TV. Barnen har däremot mer frihet och både Hugo och Josefin rör sig fritt utomhus utan att ständigt slussas mellan olika aktiviteter av föräldrar eller andra vuxna. En av de få likheter som finns är av det mer negativa slaget, Josefin mobbas av de andra barnen, och det framgår här rätt så tydligt att mobbning är en företeelse som är sig ganska lik, oberoende av tidsanda eller samhällssystem.

När berättelsen börjar är det sommar och tidigt 1960-tal och den sexåriga prästdottern och sladdbarnet Josefin lodar runt för sig själv i väntan på att skolan ska börja. Hon har alltid mest umgåtts med vuxna och skapat sig en rörig, inre fantasivärld som styrs mycket av föräldrarnas religiösa världsbild. Prästgården påminner om Edens Lustgård och den nye trädgårdsmästaren, den vitskäggige gubben Gudmarsson om Gud Fader själv. Ormen i Paradiset uppenbarar sig också i mänsklig skepnad i form av den skvallriga, lismande tant Lyra, en obehaglig gumma som mutar Josefin med godis för att hon ska tala illa om sin familj. När skolan börjar hamnar Josefin till sin förvåning helt utanför gemenskapen. Hon mobbas av de andra barnen, först och främst av flickorna i klassen, för sina gammalmodiga kläder och mossiga gamla föräldrar. Det är inte förrän Hugo börjar i klassen som Josefins problem förminskas. Hugo, som är både självständig och tillräckligt udda för att passa in, tar hand om Josefin och med hans hjälp växer hon sig starkare och modigare.

Böckerna om Hugo och Josefin berättar en vacker och mycket moralisk historia om två udda barn som växer upp och utvecklas tillsammans. Maria Gripes prosa är fantasifull och poetisk, samtidigt som det onda i Josefins värld känns starkt förankrat i verkligheten. Tyvärr tror jag ändå inte att berättelsen har så mycket att säga dagens skolbarn eftersom den strikt bibliska grund som den vilar på säkert kan kännas ganska främmande för många barn i dagens samhälle. Den här, annars helt utmärkta trilogin, passar nog bäst för nostalgiska vuxna som vill återuppleva en försvunnen barndom.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

Det senaste från Litteratur