Bengt Nerman – kulturkritikern

Litteratur.
Bengt Nerman. Montage: Opulens.

AFORISTISK MINIESSÄ. Gunnar Lundin har tidigare skrivit om kulturkritikern Bengt Nerman i Opulens. Här följer en miniessä om Nerman utformad på ett för Lundin karaktäristiskt vis med aforistiska formuleringar indelade i avdelningar som tillsammans bildar en helhet.

Är socialt rollspel något som måste skära sig mot en önskvärd uppriktighet människor emellan? Det hände att Bengt Nerman, kulturkritikern såg det så. Folkbildaren Ture, pappan, var en annan privat än i rollen varmed han glänste i offentligheten.

   Vi får spela de sociala rollerna, även när vi inte får vara oss själva. Och vara sig själv, vad är det, hur är man det, om inte framför allt i de sociala rollerna? – Man blir inte mindre sig själv om man bär slips. Hederlighet, vänlighet. Uppriktighet i förhållande till sitt samvete.

Central upplevelse för Bengt Nerman: i medelåldern komma ifrån dödsrädslan. Acceptera att du är en social varelse på biologiska villkor. Utan godtagande av villkoren finns ingen varaktig och sann trygghet. Ingen nyfikenhetens klarsynta väg.

   Mot slutet kom bitterheten, kverulansen; han hade blivit ”förnedrad”. Det personliga samtalet fick inte kontamineras av offentligheten. Vapnen på folkbildare på existentiell grund fick begränsas till brev och samtal.

Livssynen: inte ge olika värde åt smak, inte ge olika värden åt en individs smak, ty han är olika under en dag, han är flera: skarp, trubbig, helgon, satyr, gammalmodig, modern…Inte stämpla den som tycker om tantsnusk, inte stämpla den som tycker om Goethe på dagen och Snoddas på kvällen. Den som tycker om Sigge Stark tycker ju om med hela sig, och om begåvningen finns och smaken ändras, om han upptäcker Harry Martinson, måste det också vara med hela sig.

     Ändå: för Nerman är bildning liksom baken delad – och i jämlikhe­tens goda uppsåt finns ingen smak som är bättre eller sämre än någon annan. En smakens nihilism. Men det vore ju förfärligt om vi inte kunde bilda oss till något bättre. Förfärlig tanken att smak inte skulle kunna förbindas med medvetenhet och etik.

     Vägen till bildning är alltid erfarenhetsväg. Vi kan förvisso inte bli av med våra sämre och egoistiska impulser. Jacob Böhme skrev att det finns inga ”frälsta” (människor som blivit av med halsjärnet) på livstid. Varje dag måste friheten erövras på nytt.

Bengt Nerman ältade förorättelser och missförstånd. Nittio fyllda var han fortfarande upptagen av uppgörelsen med pappa Ture. – Men i vårt möte, under hans sista tjugo år, fanns en levande dialog. Han hade väntat på att få någon att tala med.

Idealen – arbetarklassidealen genom Ture N – hade, inte minst genom praktiken mellan hemmets väggar, tryckt ner Bengt i skorna. Efter idealrealisationen återstod jämlikhet och människovärde.

   Men om man granskar de flesta av våra handlingar, även till synes bagatellartade, så styrs de av ideal (=föreställningar, av gener och miljö). Det finns ideal som lyfter oss ur sump och bitterhet, som ger lätthet åt personlig smärta. Vänskap, kärlek, Frihetshandlingen.

   Livets vedervärdigheter, de får man känna av när man blir äldre. Men också tacksamhet.

ANVÄND DENNA april 2021
GUNNAR LUNDIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr