Barn & Unga: Spöken och skräck

HALLOWEEN. Det är nu när hösten gör sitt intåg som vi laddar inför mörkret. Med tända ljus, för att skapa mys. Men också med halloweenfirande och skräck. Jenny Wickberg tipsar om böcker med spökmotiv och skräcktema.

Jag undviker normalt både böcker och filmer som har som mål att skrämmas. Orsaken är enkel – jag är lättskrämd och de funkar lite för bra på mig. Men en regnig sommar när jag var i sena tonåren blev spökhistorier en av de saker som vi fördrev tiden med.

Efter det hände det som inte kan hända. En tom säng i mitt rum intogs av ett spöke. Och hen hade tydligen svårt att sova…

Det är nu när hösten gör sitt intåg som vi laddar inför mörkret. Med tända ljus, för att skapa mys. Men också med skräck. I butikerna ställs maskerna med blodiga tänder fram och långa kvällar bäddar för spänning genom film och böcker.

Att berätta kusliga historier för varandra är antagligen något människan har gjort sedan urminnes tider. Den fiktiva skräcken är inte som den verkliga, utan något vi använder som underhållning. Ett skrik kan följas av skratt och att utsätta sig för låtsade faror kan vara ett sätt att träna sig inför de verkliga.

Men det finns forskning som visar att det vi ser på film och tv inte alltid uppfattas som fiktion av våra hjärnor. Det är alltså riktiga känslor som får oss att gråta vid en sorglig scen, och skriket som en skräckfilm kan locka ur oss är också av äkta vara. För lättsuggererade personer som jag är då bokvärldens skräck lättare att hantera.

Utbudet av skräck- och spökberättelser för barn är brett, från otäckt till spännande, och finns för olika åldrar. I två nystartade serier för barn i lågstadieåldern, Spökbyrån som ges ut av Bonnier Carlsen och Daniel Edfeldts böcker om Siri på B Wahlström, är det underliggande temat att spöken inte vill skrämmas utan försöker be om hjälp. Det handlar alltså mer om att bearbeta de rädslor som redan finns, än om att skapa nya.

I böcker för större barn flankeras inte sällan skräckhistorien av en sidoberättelse som handlar om trasiga familjer. Det är föräldrar som har dött eller försvunnit på oklart sätt. Den ledsna huvudpersonen är dessutom ofta ensam i början, men hittar sina vänner under berättandets gång. Den verkliga rädslan går hand i hand med den overkliga, med inslag av skrämseleffekter som gärna får komma som en chock från oväntat håll.

När det gällde min spöknatt så delade jag en stuga med min ena syster som sov i rummets andra säng, men hon var tillfälligt borta.

Så fort jag släckte lampan började min systers tomma säng vid andra sidan rummet knarra som om någon låg i den. Någon som inte kunde sova, utan låg och vred på sig. När jag tände – vilket jag gjorde gång på gång – så upphörde knarrandet.

Jag som kan skrika högt av att se ett spöke på tv tog det rätt lugnt. Paniken låg på lut men jag intalade mig att det måste vara inbillning, och löste problemet genom att släppa in kattmamman med ungar, som annars fick sova i stugans kök. Nu var det i stället de som väsnades men det var ett mer normalt oväsen som jag kunde somna till.

Jag berättade detta för min syster när hon kom tillbaka. Hon reagerade inte särskilt på historien, kanske för att hon trodde att jag bara hittade på. När jag berättat klart så kröp hon ner mellan lakanen – men for direkt upp igen med ett skrik.

Det var fullt med sand i sängen. Sand som inte hade varit där tidigare.

Vi tog våra kuddar och flyttade till ett annat rum.