PARALLELLER. “Det är så märkbart, att han ständigt måste se bakåt, för att ge ljus och förklaringar till det som händer nu. Han måste återvända till samma platser och till samma människor för att se sitt eget jag och förstå och förklara sina egna handlingar”, skriver Bo Bjelvehammar.
Ordet antropologi är vitt och det kan handla om allt; bilder från en folkspillra i Nepal till porträtt av ett tjugotal människor på Lilla Essingen – nyss har Stig Larsson skrivit om dem med kärlek.
I sin bok från 2012, När det känns att det håller på att ta slut, skriver han om sitt eget liv, om sin familj, sina vänner och rådgivare, men han uppehåller sig även vid skrivandets hantverk. Om detta att vänta på det rätta tillfället, att ha tillit till det som man skriver, att väga orden och att arbeta om. När han själv är nöjd visar han det för sina nära vänner, de han litar på, som Horace Engdahl. Allt sedan Autisterna, som kom 1979, har han utvecklat sitt skrivande och nu har han nått en punkt där han låter flödet avgöra:
”Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”
När Stig Larsson kommer på tal, blir de ord som används ofta kuf, särling, geni och så de eviga berättelserna om hans drogmissbruk. När jag är på Glyptoteket i Köpenhamn har jag med hans bok där, när jag ser på bland annat Paul Cézannes verk, även han en särling med en lång och svår konstnärsbana. Om nu Stig Larsson under långa perioder har haft det ekonomist knapert, var Cézanne ekonomiskt oberoende. Han var under sina första år inte särskilt produktiv, han var både omständlig och långsam i sitt obeslutsamma arbete. Flera av hans målningar har växt fram genom övermålningar och korrigeringar under flera år.
Paul Cézanne kom så småningom fram till en personlig stil och hans huvudmotiv var stilleben och landskap. Inte sällan är det äpplen i hans bilder, han sa en gång; ”Jag vill erövra Paris med ett äpple.” Han arbetade ofta med grundformer som klot, kon och cirkel; under tio år i slutet av 1890-talet skapar han runt 250 arbeten. Då blir paletten ljusare, men han håller kvar vid vissa färger som matt blått, ljust grönt och ockra. Märkligt är att flera motiv är från berget St. Victoire, han ser ständigt i bergmassivet något nytt; han studerar molnens flykt och skuggor, några enstaka hus, former och färger och så har han gärna ett träd i förgrunden för att rama in och förstärka känslan av ett fysiskt rum.
Nu ska jag inte uppehålla mig vid eventuella paralleller mellan Stig Larssons liv och skrivande, men det är så märkbart, att han ständigt måste se bakåt, för att ge ljus och förklaringar till det som händer nu. Han måste återvända till samma platser och till samma människor för att se sitt eget jag och förstå och förklara sina egna handlingar, inte sällan är det hans föräldrar som framträder på scenen och särskilt hans far. Nu verkar ju detta vara en allmän tendens idag, antingen man heter Johannes Anyuru, Magnus Uggla eller Göran Rosenberg.
Några människor betydde mycket för Cézanne, han gjorde otaliga porträtt av sin hustru Hortense och han hade förebilder som Pissarro; Stig Larsson lever mycket ensam, men har förebilder, de kan heta både August Strindberg och Thorsten Flinck. Båda säger kloka aforismliknande saker.
Stig Larsson litar på sin förmåga ”som en full bonde som blint litar på den häst han rider kommer att hitta hem.”
bobjelvehammar@opulens.se
