ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.
Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts
Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.
En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.
Anneli Jordahls nya roman
Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.
Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.
Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.
Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.
Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.
Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.
Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria
Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.
Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.
En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.
Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna
Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.
Vikten av att göra motstånd
Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.
Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.
Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.
Anneli Jordahl låter perspektivet skifta
I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.
Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.
För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
