ROMAN. Elisabeth Brännström konstaterar att ”Storkens och dromedarens sång” av Anjet Daanje är en givande, men också krävande, mastodontroman.
Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje.
Översättare: Joakim Sundström.
Albert Bonniers förlag
Högt uppe på Yorkshires hedar ligger den lilla fiktiva byn Bridge Fowling, centralpunkten i den nederländska författaren Anjet Daanjes i hemlandet hyllade mastodontroman ”Storkens och dromedarens sång”.
Byn plågas av återkommande farsoter och bokens huvudperson, författaren Eliza Drayden som under det tidiga 1800-talet växer upp i byns prästgård, lämnas så gott som ensam i världen tillsammans med sin några år äldre syster Millicent efter att deras far och lillasyster Helen avlidit av tuberkulos.
Prästdöttrarna kommer att bli kända författare, men skälen till kändisskapen kommer att se annorlunda ut. Millicent blir en berömd författare, uppskattad och älskad över hela England för sina verk, medan Eliza, som bara hinner skriva en roman innan även hon dör ung i tuberkulos, anses vara en osedlig och ytlig skandalförfattare.
Den här balansen kommer dock att förskjutas med tiden. Systrarnas status förändras efter Elizas död, då hennes roman Haeger Mass börjar dra till sig alltmer uppmärksamhet medan Millicents verk, som saknar systerns dynamik, sakta faller i glömska.
När det dessutom, långt efter Elizas begravning upptäcks att hennes kropp inte befinner sig i kistan, drar en ryktsspridning i gång. Många tror att Eliza inte dog i sin hemby, utan försvann ut ur landet för att leva ett helt nytt liv; andra påstår sig däremot veta att hon visserligen dog i Bridge Fowling, men ligger begravd på en annan plats än i den instängda krypta som reserverats för familjen Drayden.
Eliza blir så småningom en av västvärldens största kultförfattare och hennes liv, död och enda publicerade verk kommer att analyseras i all oändlighet. Allt som tillhört henne blir också värdefullt och speciellt eftertraktad blir en efterlämnad, sliten anteckningsbok fylld av svårtydda formler och ritningar som dyker upp då och då och lite här och var under de sekler som romanen omfattar.
Boken är på grund av Elizas kultstatus givetvis värd en hel del pengar, men för samlare och andra fanatiska beundrare av Eliza och hennes verk är det som finns inuti boken också av stort intresse och man frågar sig vad som ligger bakom det sällsamma innehållet. När förklaringen kommer mot slutet av romanen faller allt till sist på plats och bokens titel får också sin förklaring.
Historien om systrarna Brontë som grund
De läsare som omedelbart har nosat upp ett spår som leder till författarsystrarna och prästdöttrarna Brontë från Haworth har naturligtvis helt rätt. Anjet Daanje har lagt den verkliga historien om Charlotte och Emily Brontë som grund för sin skildring av systrarna Draydens liv, död och litterära karriärer. Likheterna är påfallande, men skildringen skiljer sig också från verkligheten på flera viktiga punkter. Det är främst dessa olikheter, speciellt den fiktiva ryktesspridning som cirkulerar runt Elizas döda kropp samt det som står i anteckningsboken som får styra den här berättelsen om döden och tron på, eller misstron mot, ett liv efter detta.
Inflätade i handlingen finns även dikter av Emily Brontë. Ett tips för vidare läsning för den intresserar sig för systrarna Brontë är för övrigt ”Min själ är inte vek”, ett urval av Emily Brontës dikter i nyöversättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.
Som en ytterligare blinkning åt systrarna Brontë har Anjet Daanje valt att konstruera ett narrativ som påminner om det som Emily Brontë använder sig av i ”Svindlande höjder” där en utomstående, Mr Lockwood, och husjungfrun Nellie fungerar som återberättare av historien om Heathcliffe och Catherine. I ”Storkens och dromedarens sång” har tekniken utvecklats, eller kanske snarare breddats på gott och ont.
Daanje ställer krav på läsaren
Den 798 sidor långa romanen innehåller flera längre, välskrivna berättelser, utdrag ur fiktiva bokrecensioner, brev, anteckningar etcetera som alla relaterar till Eliza Draydens liv, död och eftermäle. Otroligt många personer får komma till tals och eftersom berättartekniken är ickelinjär är det lätt hänt att läsaren tidvis känner sig lite omilt kastad fram och tillbaka inom en tvåhundra år lång tidsrymd.
”Storkens och dromedarens sång” är en roman som kräver en mycket uthållig och dedikerad läsare, som helst för fullt utbyte bör ha en viss kännedom om 1800-talets historia, och gärna känna till så mycket som möjligt om systrarna Brontë och platsen de kom ifrån. Även om Elizas och Millicents liv skiljer sig en del från Emily och Charlottes ger jämförelsen mellan syskonparen en extra dimension åt den här skildringen och hjälper läsaren att följa de många röda trådar som finns inbakade i alla korta och långa berättelser som omringar historien om Elizas liv, död och storslagna eftermäle.
Döden ett centralt motiv
Om man ska definiera huvudmotivet i den här oerhört innehållsrika boken kan man säga att den, trots att den innehåller öppningar som leder vidare till bland annat syskonkärlek, 1800-talshistoria och besatthet inom den litterära världen, huvudsakligen handlar om döden, och att den väcker frågor om möjligheten till ett evigt liv.
Anjet Daanje, som inte ger intryck av att stödja tanken på ett liv efter jordelivet, backar inte för att beskriva den ofta groteska förruttnelse som drabbar döda kroppar. I vissa avsnitt låter hon likmaskar och insekter tugga i sig såväl lik som kadaver, men i andra mindre makabra passager berör hon betydligt mer finkänsligt vår tidlösa längtan efter att förstå döden och vår förtvivlade önskan att vilja tro på ett liv efter detta.
Daanjes invävda berättelser
Det bästa med den här romanen är de berättelser som vävts in i narrativet och som för det mesta har substans nog för att fungera bra som kortnoveller. De många utdragen fyller naturligtvis också i stort sett sin funktion när det gäller att bidra med skiftande perspektiv på systrarnas litterära framgångar genom åren, men jag hade personligen uppskattat ett något mer linjärt händelseförlopp.
”Storkens och dromedarens sång” är, som sagt, en krävande men givande roman och den är därtill mycket fint översatt till svenska av Joakim Sundström.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
