Ändå var han där

Litteratur
” En hel generation älskar pristagarens ljuvt antirigida poesi”. På bild: Joan Baez och Bob Dylan

KÅSERI. Nobelpriset i litteratur äger sin huvudsakliga gestaltning i procedurer. Komma-ut-genom-dörren-tillkännagivandet är det initiala, geniala. Den som en gång kom på att prismeddelaren skulle komma ut genom en högtrösklat aristokratisk dörr borde tillägnas ett eget oratorium för dess effektfullhet. Så direkt, så nådegåvenedstigande brutalt gestaltat.

I sakfrågan, prisets syfte och kultur, kan man omedelbart säga att prisets övergripande anda och mening ligger i ceremonielen, själva utkorandets exponerade glans med dess air av upphöjelse och utstuderad premiering. Som vore den till för de redan upphöjda aktualiserande nivåskillnadernas förhärligande lyskraft och exklusiva betydelse illustrerad just i det nedstigande deklarerandet av pristagarens uppstigande.

Här prisas storheten i att vara utsedd, att bli lagerkransad till nesa för alla outsedda. Priset tar höjd. Utdelar ära. Förändrar nivå för den utkorade, därmed i praktiken också för de ickeutkorade. Vilket i sig mäter ut Svenska Akademins absoluta överhöghet. Denna grandiositet att äga mandat att utse nivå som ett mått på Akademins storhet. Att själva premierandet är storheten. Att Akademin upprättar konstnärliga nivåer inte i kraft av det konstnärliga innehållet i sig utan i måttet på dess subjektiva betydelserelation till andra konstverk/konstnärer. Att värdet ligger i det rituella utkorandets kraft att särskilja konst i värdenivåer. Att utkorandehandlingen äger större värde än den apostroferade litteraturkonsten i sig.

I Akademins ärende ligger infattat en apostrofering om förväntad reaktion av undergiven tacksamhetsskuld hos den utsedde, att denne per automatik bör exponera tvivel kring att vara värdig upphöjelsen vilket är detsamma som att pristagaren inser storheten i det skedda och i dess förlängning värdesätter Akademins överhöghet.

Och… om då den apostroferade inte svarar på den deklarerade upphöjelsen…

Här är viktigt att klargöra, understryka och förtydliga att den förberedande och egentliga upphöjelsen sker i stängda rum. Handlingen har vid offentliggörandet i praktiken redan skett bortom konstnärens vetskap. Den utsedde har inte deltagit, inte sagt sig vara beredvillig att vara tillgänglig som objekt eller ens kunnat äga vetskap om att överhuvudtaget vara aktuell i beredningen. Och i nästa steg bör betänkas att upphöjelsen också enligt kultursyn, konst och/eller i kontext hos aktuell konstnär kan ligga i farans riktning. Att den utsedde konstnärens hela konstnärliga livsgärning kan tänkas svära i grunden mot allt som innehåller idéer om klassificering av konst.

Svenska Akademins överambition att kröna en litterär konstnär, lagerkransa densamme som exklusiv gunstling och premierad estradör vid Parnassens glansfulla hov utgjör ett ärende i sig, utanför själva konsten. En självständig manifestation av Akademins egen värdighet. Med andra ord en handling av eget värde, egentligen och i grunden utpekande Akademins upphöjdhet.

I den ickeoffentliga destilleringsprocess som sker vid utvinnandet av litteraturpristagare ligger det i farans ultimata riktning för att inte säga i dess omedelbara fara att resultatet kan verka som en handling av diametralt motsatt, till och med fientlig karaktär visavi den prisades konstnärliga ärende. Att konstnären i alla sina uttryk, avtryck och genererade intryck kan vara en ivrig förnekare av allt vad priset representerar vilket därmed riskerar leda till en kollision mellan konstnärliga värdegrunder.

Det bör påpekas att denna traditionstunga Nobelpriskultur av egna skäl och historisk orsak infattas i ett okontrollerbart gyckelspel i kraft av att den i hemlighet faktiskt ämnar upphöja, kanonisera och konservera konstnären och dennes konst utan vederbörandes vetskap, och fortfarande utan konstnärens kännedom offentliggöra sitt syfte att lägga in vederbörande i verbal sprit, utkristallisera och kanonisera pristagarens i detta fall framsjungna poesi till skulpturala pokaler av historiskt dökött, bortom kontroll och utan konstnärens medgivande.

 

Och att det egentliga innehållet i Nobelkulturen till sin karaktär är Akademins önskan att påvisa egen överhög status över konstnären, att den är sin egen timbre nog, och kräver absolut acceptans och respektfull hållning från pristagaren. Att Nobelkulturen och dess ceremonier med detta icensättande placerar sig högt över pristagarens konstnärliga status.

I detta undanglidande fall blev intet av intet.
Pristagaren var inte närvarande.

Allt var en illusion, en gäckande skugga av uttänkt fel och feltänkt utfall. Reaktionen på detta ickesvarande bär på Nobelprisets hela statuskontext av tyngd och vad den utlöste bland allmänheten:

”Han är ju bara en gammal överårig hippie, en sedan länge kanoniserad protestsångare postumt kvarbliven i blytung stank av haschdoftande musikfester garnerade av spektakulära polisingripanden vid demonstrationer. Mitt i detta dimmiga pristagartöcken finns spöken av ting och händelser som Ravi Shankars sitar, The Bands band, George Harrissons sent anlagda svartskägg, Woody Guthries stämgaffel, Janis Joplins hesröstade knarkdöd, svarta pantrarnas militanta gettomarscher, mordet på JFK, och hela 70-tales övriga omfång med det gröna gräsmatteslagfältet på Kent State university som kröning av tidsscenen där nationalgardet sköt skarpt mot vietnamprotesterande studenter och släckte liv i sikte. Och ur dessa udda rökelseridåer steg hägringar från Jordens folk, allsköns filosofiska framtidsskådare, evighetsdemonstranter, grönsaksätare, marknära jordsorkar, trädkramare av ambitiös klättersort, gräv-där-du-står-arkitekter, vinddrivna naturälskare, och andra allmänt livselixirexponerande, extremt existentiella alternativprofeter, här lösgjordes mentala odörer från handpåläggning, stenterapi, gyttjebadsinläggningar ända bort till hawaiansk tarmsköljning, med en grov grundström i alltihop av demokratiskt sinnelag med en ytterligt vass kil riktad mot kapitalismens allra ondaste yttringar.”

Här kom denna prisblankettartade promotion dragande med ett slags litterärt värdslig metaenergi av uttalat pseudoärende att upphöja pristagaren ovan alla dessa existentiella grundtankar om att gräva där du står, vara sin egen och älska alla. Vad kunde upphöja honom ytterligare? Vad hade han inte förstått? Vad skulle tillkännages honom som skulle höja hans konstnärliga omfång och skapa mer djup och högre status?

En bankett? Bordsplaceringar?
Med konungs och drottnings kanoniserad närvaro?

Det gick ej att nå konstnären.
Hela ceremonin var i gungning.

Inte ens de litterärt undergrundande oppositionella i Nobellandet som i vanlig ordning hyllade alla utomstående, sidoverkande alternativpoeter kunde klara av detta uteblivande.

Inga böcker? Med pärmar?
Varför svarar han inte?

Han har både i text och musik i innehåll och attityd men också i den konstnärliga kontexten alltid varit emot det infattade och för det utanförliggande, bortanför det etablerade, i betydelsen mot det tillrättalagda rigida konserverade. Alltid för en uppbrytning av det bestående, mot det människodödande krigsmaskinerikatatoniskt grundrigida, för det genuint mänskliga.

Nobelkommitén önskade i sin symbolik klippa honom, städa honom, skaffa honom ett jobb med upphöjd status.

Det är då mitt i detta som pristagares sång börjar ljuda, den ursprungspubertala kåthetens hymn och rytm, för en generation som sjöng sånger synonymt med sina nervskälvningar identiska i ärende, känsla och takt med pristagargurrans vibrerande strängar. Det var hela inresekretoriska systemets akt av genuin kåthet på livet som anlade ackorden, de skärande salivutsöndringssekvenser som gick bärsärk i samtida ungdomars sköra tankesystem om att allt ont skulle upp på den aggressiva agendan, krossas och pulvriseras i naken kamp, smetas ut i sin genomskinliga glans med hjälp av musikfesters marknära kärlek i magnetkönad tvillingeufori i könsutsuddande expeditioner ända ned i klittakli och snorrepirr.

Och de fann sig hemma i pristagarmelodierna burna av den nasala rösten, denna mistlurs klagan, ljudande likt en metallstekel spretande på stekhett plåttak migränskramlande energisk med en sylvass nasalamerikans gatupoetiska gnällöverhöghet så urhistoriskt vacker i sin klagan så tillgänglig i sin svåråtkomlighet så hel i sitt trasiga ursprung.

Det fanns beundrare som lyssnat sig hundrafalt i tilldragelse till hans musik, att de känt hans strofer och musikaliska tonlägen i direkt blodöverförelse i dåtida närvaro i det kroppsliga dåläget, en tidsperiod där alla de närvarade kände samma livssorgs melankoliska längtan till den genuina upplevelsen.

Hans poesi, nedsänkt och genialt dränkt och gestaltad i hans nasala sång.

De som kände, tog tag i, antog och intog detta utmanande, förhållandesceneri, fick mått på sina liv relativt detta djupa tag av tsunamiskpolitiska omstörtandeeuforiska vågrörelser extremtecknade i det mentala, hisnande brutalt lockande, omskiftat vinglande verkliga, graverat lustgenombrytande i personkåta nedtag, i stundtals farliga spel med liv liggande horisontellt i lägrande poser av skira möjligheters försåtliga riktningar, inkännade, gåtfulla, utklädda i ett föreställandevågat vaktande vara. Allt övervakat av äkta begriplighet i gjutna referenser.

Och så kom promotionen, utan konstnärens fysiska närvaro, andligen framförd av en hänförande varelse skapad ur gräsväxters alternativenergier i det outdroppade hjärtat av sant antijanteliv och eminent livskärlek, en bary-ton-kvinna i sin mest högburna glöd och virilt hesomfattande härlighet av naturlighet. Och just, hennes avkomna sång, hennes djupmänskliga avsångsintervenering hämtad ända nere från rötter av mänskligaste liv, från ursprungets mylla, gruppgrävt ur samma källa av en hel generation som älskade pristagarens ljuvt antirigida poesi.

Han var där!

BENNY HOLMBERG

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen