INVECKLAT. Berättelsen spretar åt olika håll, men på något vis lyckas Sjón knyta ihop den invecklade intrigen till sist, då alla lösa pusselbitar faller på plats, skriver Thomas Almqvist.
Codex 1962 av Sjón
Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark
Rámus
Sjón betyder synsinne på isländska och är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson. I början av 1990-talet lovade han vid Rabbi Löws grav i Prag att han skulle återuppväcka Golem på Island. Det blev starten på mer än två decenniers arbete med trilogin ”Codex 1962”, där han hämtat material från olika genrer som historiska myter och legender, kriminal- och science fiction-romaner och de isländska sagorna. Hela verket har jämförts med Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, Grass ”Blecktrumman” och ”Tusen och en natt”. Det är Sjóns främsta verk och innehåller romanerna ”Dina ögon såg mig” (1994), ”Med skälvande tårar” (2001) och ”Jag är en sovande dörr” (2016).
Allt börjar i andra världskrigets Tyskland, på värdshuset Gasthof Vrieslander i Kϋkenstadt, Niedersachsen och slutar i våra dagars Reykjavik, efter några besök i framtiden också. På värdshuset tas den tjeckiske juden Leo Löwe om hand av Marie-Sophie. Leo är på flykt från ett koncentrationsläger. Tillsammans skapar de ett spädbarn av lera, som smugglas in i en hattask på Island. 1962 föds Josef Löwe, samma år och samma dag som Sjón föds.
Det är Josef som berättar om mötet mellan sin far och mor, om den mystiska mordhistoria, som Leo blir en del av i Reykjavik och hur Josefs egna vägar kommer att korsa genteknikföretaget CoDex och kören av alla islänningar födda 1962. ”Dina ögon såg mig” utspelar sig helt i Tyskland och kallas en kärlekshistoria, ”Med skälvande tårar” kallas en kriminalhistoria och ”Jag är en sovande dörr” en science fiction-historia. De båda sistnämnda utspelar sig på Island. Sjón rör sig ganska fritt och hämningslöst mellan verklighet och fantasi, där den ohämmade fantasin kombineras med lekfullhet och även spänning. Här finns också ett stort och djupt känt socialt patos. Hela hans författarskap är förankrat i ett stort samhällsengagemang. Han skriver om makt och maktmissbruk, om rädsla för det oberäkneliga livet och skräck för vad som ska komma efter och gestaltar en rotlöshet och vilsenhet i tillvaron som är både existentiell och konstitutionell, då han förundrar sig över världens konstighet och det absurda i tillvaron. Romanerna handlar också om hänsynslöshet och besatthet, där människans brutala djuriskhet och råhet avslöjas. Var går gränsen mellan människa och djur?
Jag accepterar oftast det säregna i hans romaner, som vore det det mest naturliga i världen, men den här gången är resultatet en fantastisk och ganska osannolik historia, som jag fascineras av men kanske ändå inte tror på. Sjón brukar kunna göra det osannolika sannolikt, men den här gången tror jag inte riktigt på honom. Det här är naturligtvis hans största satsning alla kategorier och hans hittills främsta verk, men jag tycker ändå att det bitvis känns ganska ojämnt och till och med rörigt. Ändå fascineras jag av hans annorlunda sätt att berätta och han är en mycket god berättare. Här finns många sidospår och filosofiska utvikningar, många historier som går i varandra. Det kan vara utläggningar om t.ex. frihet och feminism. Ändå finns det inga enkla svar på hans många frågor.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
De tre romanerna är totalt osentimentalt berättade och mycket mörka och absurda berättelser som står det groteska ganska nära. Språket är stundtals poetiskt vackert och stundtals närmast kärvt i sin direkthet och konkretion. Språkets intensitet har både färg och märg, medan bildspråket är ytterst djärvt som alltid hos Sjón. Han är absolut en författare i tiden med en skarp blick för det annorlunda. Ingenting är vad det synes vara i hans litterära värld, där kan vad som helst hända, när han gestaltar tillvarons vansinne.
Berättelsen spretar åt olika håll, men på något vis lyckas Sjón knyta ihop den invecklade intrigen till sist, då alla lösa pusselbitar faller på plats. Han beskriver människan som en hopfogning av berättelser, som hon bevarar och glömmer bort, från fjärran trakter eller från rummet intill. Varje gång som hon berörs av en händelse eller idé, som rör vid hennes existens, då tillkommer till sist en sten i det bygge som hon till sist blir. Leo bär på sitt judiska folks öde och historia, vilket gjort honom till en sorgsen och melankolisk människa och förlorad själ, men alla ljusets vägar bär till Island.
thomas@opulensforlag.se
