ESSÄISTIK. Essäboken Smittans rike av Agneta Rahikainen är en otroligt absorberande redogörelse för syfilisens härjningar och de smittades plågsamma tillvaro, skriver Elisabeth Brännström.
Smittans rike av Agneta Rahikainen
Om syfilis i konst, kultur och kropp
Natur & Kultur
Agneta Rahikainen, finlandssvensk doktor i litteraturvetenskap och författare till ett flertal litterära biografier, fick i vuxen ålder reda på att hennes morfar hade dött av syfilis 1951, tolv år innan hon själv föddes. Det slog henne att man aldrig nämnt det inom familjen och det gick också upp för henne att han, märkligt nog, hade dött av sin svåra sjukdom flera år efter att penicillinet effektivt gjort slut på smittan som ödelagt så många liv genom seklen fram till mitten av 1940-talet.
Morfadern, som varit sjöman, hade antagligen dragit på sig smittan i någon hamn och tagit med sig den hem till sin fru och dotter som mot slutet av hans liv vårdade honom i hemmet, med all plåga detta innebar. Agneta Rahikainen undrade naturligtvis hur hennes mycket unga mamma och hennes religiösa, stolta, borgerliga mormor hade klarat av att handskas med morfaderns sjukdom, som utöver den rent fysiska förruttnelsen ju också var förenad med starka känslor av skam eftersom den indikerade ett promiskuöst leverne grundat på slarv, otrohet och dålig sexuell hygien.
Agneta Rahikainen bestämde sig för att bearbeta sitt familjetrauma genom att skriva en bok om syfilisens spridning i Europa och den mytomspunna sjukdomens inflytande över så skilda områden som medicin, könspolitik, moral och kultur. Hon upptäckte att smittan fördes till Europa av Columbus på 1490-talet för att sedan spridas av franska armén efter invasionen av Neapel; något som förklarar ett av dess många namn, fransosen, och den kom under flera sekler framåt att sätta skräck både i de män som låg med prostituerade, eller hade sex före äktenskapet, och de kvinnor och barn som hotade att smittas av dem. Det visade sig nämligen att sjukdomen, utöver att vara obotlig, dessutom var ärftlig och delvis låg till grund för den stora barnadödligheten i borgerliga kretsar under 1800-talet.
Agneta Rahikainen rör sig smidigt mellan de konstnärliga, medicinska och moraliska aspekterna av syfilis och boken som är skriven i tematiskt sammanhängande essäer, är otroligt välskriven och ger en utmärkt bild av syfilisens påverkan på hela samhället. Mot slutet av 1800-talet var hela 15 procent av Europas manliga befolkning smittad och i Frankrike dog cirka 150 000 personer årligen av sjukdomen. Det här utlöste naturligtvis reaktioner från flera större samhällsinstitutioner gällande sexualhygien och promiskuöst beteende och det utlöste även en form av moralpanik, där skulden ofta lades på gatuprostituerade kvinnor och på de lite mer överklassiga kokotterna, istället för på männen som gick till dem och drog med sig smittan hem till fruar och barn.
På den kulturella parnassen var spridningen av syfilis så pass stor att den bildade en helt egen skola inom både konst och litteratur. Otroligt många författare och konstnärer påverkades av sjukdomen så tillvida att de själva var smittade eller hade sjukdomen i släkten. Agneta Rahikainen tar upp många öden och lyckas också med att visa hur sjukdomen påverkade de drabbade både i deras privata liv och i deras konstnärliga utövande. Den bild hon ger av den stora skräck för sjukdom och död, blandad med moralpanik, som genomsyrade samhället är skrämmande och kan mest jämföras med den rädsla som spreds under aids-epidemin på åttiotalet, då minsta lilla sexuella snedsteg ju också kunde leda till oerhörda plågor och förtidig död både för den smittade och hens familj; men hon visar även på den kluvna inställning till sin sjukdom som flera av konstnärerna och författarna utvecklade. Under ett plågat liv kunde syfilisen också användas som inspiration i skapandeprocessen och en hel del av den klassiska litteratur vi läser idag hade säkert inte fått samma form om vissa författare som till exempel Baudelaire, Daudet, Maupassant och Flaubert inte hade smittats av syfilis.
Smittans rike är en otroligt absorberande redogörelse för syfilisens härjningar och de smittades plågsamma tillvaro, där Agneta Rahikainen ändå lyckas med konstycket att underhålla sin läsare trots det obehagliga ämnet. Den gav mig en delvis ny syn på livet i Europa för drygt hundra år sedan och sätter lite punkt för känslan av att allt var bättre förr. Skickligt skriven och mycket tänkvärd.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
