Det förbryllande är behållningen

Litteratur
Christian Kracht

BESYNNERLIG. ”Vad tusan har jag just läst för någon bok egentligen?”, undrar Jesper Nordström om Christian Krachts nya roman De döda

 

De döda av Christian Kracht
Erzatz förlag

När Christian Krachts nya roman De Döda landade i brevlådan förstod jag att detta skulle vara svårt att förhålla sig till. Att bara ”tycka till”om den kändes för lite, så jag betstämde mig för att göra det till en riktig arbetsdag i lutheransk anda, det vill säga gå upp, läsa, skriva på reguljära kontorstider.

Klockan åtta nästa dag läser jag på raklödderflaskan ”the ancient samurai only entered the battlefield when groomed to perfection”. Det fick mig tappa tråden och vilja skriva en krönika om vår omänskliga tid där det ses som ett slagfält att efter morgonhygienen lämna lägenheten och hur våldet estetiserats genom medias glassiga yta. Sen visar det sig att detta är mycket av grundtonen och tematiken i romanen. Hans debutroman från 1994 har med viss rätt jämförts med Bret Easton Ellis.

Sällan har jag läst en roman som jag har så svårt att förhålla mig till, här finns det språkligt kyliga och eleganta, inzomningar på detaljer parat med vida bilder och panorama, det förbryllande uppbrutna berättartekniska som undertecknad ofta dras till. Detta blir tyvärr också dess baksida, då ingenting verkar tillåtas att beröra, träcka in utan ofta ska ”snurras bort” i ytterligare en clever vändning.

Jag tappar plötsligt tråden i läsningen och gör något så simpelt som läser baksidestexten för att hitta tillbaka till spåret och som så ofta blir sammanfattningen banal, rör sig bara på ytan.

Att en filmregissör med kontakter i Berlin under 30-talet beger sig till Japan (formalism, estetiserat våld, surprise, surprise, snark…) för att få en nytändning leder mig in i nått slags nattståndet nationalkaraktärtänkande. Tyskland och Japan var båda var båda under mellankrigstiden nationalistiska, revanschistiska länder som såg sig som sin världsdels kulturella fanbärare.

Vill Kracht antyda en slags alternativ historieskrivning där Japan blev del av axelmakterna på grund av att de kände sig djupare befryndad rent kulturellt med Tredje Riket? Med detta sagt kanske romanen bör läsas som en slags stram, blodfattig idélitteratur? Jag vet verkligen inte.

Det besynnerliga med denna bok är att behållningen mycket är just det förbryllande a la ”vad tusan har jag just läst för någon bok egentligen?”.

JESPER NORDSTRÖM 

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Jesper Nordström

 

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen