Fönstret blänker till och stängs igen
Gården mörknar
trädet, berget
Pappa står på golvet mitt i rummet
mycket stilla
som om han håller andan
Det trummar i gårdsplanen
Brunt vatten droppar, studsar genom mjuka ringar
Trummar högre, tätare
Och vinden far upp över huset, kastar sig i molnen och sliter isär dem i en blixt
Hela himlen skakar Fältet håller sig nere
Bergets rygg ligger blottad i den råa vätan
Huset drar sig samman i sitt mörker
Vi sitter tysta
Katten dricker i köket, jag ser i pappas nacke
ensam, kal –
Tidigt nästa morgon innan vi hunnit ut skjuts solen upp i en båge
Gräset tjuter
Skuggorna skopas in under trädet, berget, buskarna
Landskapet lättar, en bit från marken
Då öppnar jag dörren och går ut på gårdsplanen
hör öronen fyllas av det vita ljuset
Jag springer och fåglarna slår upp
Ur det höga gräset kommer en djup värme
På kvällen tar jag hinken ut på gården som pappa säger åt mig
Bakom huset hörs ett prassel
Jag ser på himlen, mörkblå och upplyst vid skogens kant
och jag tänker
hela tiden det
jag inte får säga
Idag, börjar pappa
Jag ser i händerna
Katten pressar ryggen mot min sida
Vi gör de sista sakerna
sen är det natt
I köket öppnas kylskåpsdörren och stängs igen
en stol skjuts ut och en dämpad ton är kvar länge
