Vad hände egentligen med #metoo i Frankrike?

Konst
Foto: Anne Edelstam

KVINNORÖRELSE. I Frankrike har polariseringen blivit stor kring #metoo. Anne Edelstam rapporterar från en laddad konferens i Paris. 

Som svensk journalist blev jag inbjuden att tala om Sveriges kvinnorörelse och framförallt om vår #metoo-rörelse under ett tvådagarsseminarium, ett samarbete mellan den franska sociologiska högskolan (EHESS) och det amerikanska universitet i Paris (AUP). Rubriken var ”Från sexuellt ofredande på arbetsplatsen till #BalanceTonPorc” (”häng ut svinet”).

Det visade sig bli en ganska laddad konferens, så mycket mer intressant för en utomstående. Det började med att vi i entrén blev tilldelade flyers där det stod att vissa personer som skulle tala anklagades för just sexuellt ofredande eller att ha försvarat förövare och det slutade med högljudda demonstrationer mot en viss professor. Däremellan var det dock lugnt och talarna kunde ostört säga vad de hade förberett.

Den franska journalisten Sandra Muller, bosatt i USA, startade hashtaggen  #BalanceTonPorc strax efter att Harvey Weinstein-affären briserat i medierna. Hon fortsatte med en tweet där hon anklagade en före detta chefredaktör för att ha antastat henne och uppmanade andra kvinnor att följa hennes exempel, anonymt eller ej. Bara en månad senare hade en halv miljon fransktalande anslutit sig till rörelsen, som började likna en massrörelse, men som snart därefter dog ut lika snabbt som den blossat upp.

En ”traditionell bevakning av ett nytt massfenomen” där det privata blivit offentligt – så summerade Anna Breteau, journalist på Le Point (kan jämföras med Fokus i Sverige eller Time i USA), den franska pressens bevakning av rörelsen. Hon anklagade också det juridiska systemet för att ha begått en orätt mot de kvinnor som blivit ofredade genom att tvinga dem att gå ut offentligt och lufta sina traumatiserade erfarenheter.

Men efter denna ”masshysteri” verkar luften ha gått ur de franska kvinnorna. Skådespelerskan Catherine Deneuve och en del andra fick mycket uppmärksamhet  när de undertecknade ett upprop mot #metoo-rörelsen. De försvarade vad de kallade den individuella rätten till kroppen och det franska libertinage, ”liderlighet”. En tydlig polarisering har alltså skett i Frankrike, medan #metoo i Sverige snarare stärkt och enat kvinnorörelsen.

En fransk före detta prostituerad och författare beskyllde också i fransk television Sverige för att föra ”en moralisk pekpinnepolitik”. En hel kväll ägnades detta med en dokumentär om en före detta svensk prostituerad. Socialtjänsten hade tagit barnen ifrån henne för att ge vårdnaden till pappan, som senare mördade mamman! Poängen var att man inte behöver vara en dålig mamma trots att man är prostituerad. Detta togs upp av en av studenterna som frågade ut mig. Prostitutionens vara eller icke-vara är fortfarande en öm punkt i Frankrike, trots att man anammat den svenska lagstiftningen sedan några år tillbaka.

Jag kunde poängtera att den kända författarinnan Elisabeth Badinter försvarat vårt land och tyckt att vi skött #metoo-rörelsen förvånansvärt bra (i ett litterärt program, La Grande Librairie, liknande Babel i Sverige). Att peka ut och anklaga icke-dömda för ofredande ansåg hon förkastligt och föra tankarna till andra världskriget, då angiveri var en del av vardagen.

Den franska advokaten Léa Forestier, specialiserad på att försvara skådespelare, redogjorde sedan för den juridiska problematiken. I hennes typ av fall, där det inte är ovanligt med nattliga möten i hotellrum, är det ännu svårare att hålla isär begreppen. ”Ofta står ord mot ord och sällan finns det bevismaterial nog.” Hon trodde dock att det fanns ett ”före och ett efter #metoo-rörelsen” även i Frankrike, trots oenigheter. ”Vi är ju individualister i vårt land …”

Men hur mycket individualist kan man vara när det gäller så här allvarliga frågor?

En av det amerikanska universitetets studenter berättade med mycket inlevelse om hur #metoo-rörelsen egentligen började i USA för över tio år sedan med svarta kvinnor och deras uppror mot rasismen i landet. Detta fick dock inte alls någon medial uppmärksamhet. Det behövdes en vit medelklass för att rörelsen skulle spridas. Hon anklagade hela det patriarkala systemet: polisen, armén och politiken.

Marie Regan, också amerikanska, talade om den amerikanska filmindustrin och #metoo. Hon framhöll att det fanns kvinnliga och afroamerikanska regissörer i filmens barndom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När film utvecklades till en alltmer lukrativ industri på 1930-, 1940- och 1950-talen blev dessa färre och färre. Det osynliga våldet mot skådespelare i Hollywood har tystats ner. Lågbudgetfilmen Thelma och Louise, som gjorde sensation, var enligt Marie den första Hollywoodfilm som beskrev våldtäkt mot kvinnor.

Trots att hälften av dem som går ut filmskolor i USA numera är kvinnor, är de underrepresenterade både i roller och som regissörer. Men nu har de tröttnat på det systematiska kvinnoföraktet. De första stora demonstrationerna var kvinnomarscherna i samtliga större amerikanska städer efter att Trump vunnit presidentvalet. Senare kom Harvey Weinstein-affären,  #metoo-rörelsen med skådespelerskan Alyssa Milano i spetsen, #TimesUp den 1 januari 2018 och Golden Globe-galan, där alla skådespelerskor var klädda i svart. Rörelsen har även spridit sig till bland annat jordbruksarbetare och olika minoritetsgrupper. En fond har inrättats för detta ändamål.

Avslutningsvis kan jag nämna Misgav Har Peleds, som skriver en doktorsavhandling om ”svinets roll i den amerikanska feministrörelsen”. Han menar att svinet har spelat en stor roll för mannens försök att tygla sina begär ända sedan medeltiden. Inte förrän på 1900-talet med barnböcker och Walt Disney-filmer (De tre små grisarna) har dessa skära små varelser blivit mer accepterade. I Frankrike gör man tydligen fortfarande skillnad mellan det ”äckliga svinet” och den ”söta lilla grisen som visst kan vara lidelsefull utan att vara ett svin”.

De stora frågorna kvarstår dock. När kommer fransyskorna att befria sig från 1) den katolska inpräglingen av skuld och skam, 2) den mansdominerande och hierarkiska arbetsplatsen och 3) kvinnokonkurrensen?

Är den eleganta fransyskan en motsägelse till en nationell kvinnorörelse? Och vad har lust med samtycke att göra? Flera frågor kvarstår och det lär krävas många långa och sena middagssamtal i de franska hemmen innan de är besvarade. För som någon förklarade för mig: ”En fransk middagsbjudning är aldrig lyckad om det inte uppstår många meningsskiljaktigheter!” Ja, det är just det där med kulturskillnader.

ANNE EDELSTAM 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen