DANMARK. Ivo Holmqvist är entusiastisk över den pågående utställningen ”Det kalla ögat” på konstmuseet Lousiana i danska Humlebæk. Den handlar om tyskt 1920-tal i film, målningar, möbler och fotografi.
Det kolde øje – Tyskland i 1920´erne & August Sander
Louisiana, Humlebæk, Danmark
Pågår till och med den 19 februari 2023
Jag kan knappt minnas en mera sevärd utställning på Louisiana än den som just nu visas och som pågår till den 19 februari: ”Det kalla ögat”, om tyskt tjugotal i film, målningar, möbler och fotografi. Utställningstiteln ”Det kalla ögat” är välvald, det ser man redan på affischerna och på katalogens omslag, med Otto Dix välkända porträtt från 1926 av den pojkklippta journalisten Sylvia von Harden, med cigarett i hand, drink på caféets marmorbord, slö blick med monokel i ögat, halvöppen mun och gulblek i ansiktet: sammanfattningen av allt dekadent. Henne hade jag inte velat möta i verkligheten. Fast på en annan vägg finns Otto Sanders fina foto på henne där hon är ser både vacker och vänlig ut.
På den vita väggen som leder in till utställningen visas en film om tjugotalets storstadshetsiga Berlin som man inte ska missa, med tät trafik, poliser i pickelhuvor och ett myller av fotgängare. I nästa sal hänger en stor mängd porträtt i olja, de flesta mycket avslöjande. Många av ansiktena är slitna, en del desillusionerade, en och annan debil – men Hildegard Heise målad av Anita Rée är vacker. Georg Grosz porträtt av författaren Max Hermann-Neisse hopsjunken i sin länsstol är fantastiskt, liksom Walter Schulz-Matans porträtt av den fanatiske porslinssamlaren vars ansikte är dolt av en kruka. Man kan jämföra dem med Arvid Fougstedts personporträtt från samma tid: samma nya saklighet i båda länderna (Lena Johannessons bok om honom, Familjen och sakligheten. är mycket bra).
En trappa upp visas hus och möbler från Bauhaus, och ett kompakt tjugotalskök har rekonstruerats – de radikala idéerna därifrån har tagits tillvara av Ikea. Bland mycket annat finns också ett imponerande collage med bilder på luftskepp, en trafik som upphörde tvärt sedan Hindenburg fattat eld i Lakehurst 1937. Många av målningarna har man sett förut, men ett stort antal är sällan visade: Max Radlers porträtt av en radioamatör, industrianläggningar med maskindetaljer, storstadsneon omväxlande med desillusionerade arbetares slitna ansikten, Georg Grosz och andras otäcka bilder på offren för lustmord: ett i många stycken sjukt samhälle. Och i ett rum kan man läsa om de viktigaste händelserna under Weimarrepublikens år, från krigsslutet 1918 till nazisternas fullbordade maktövertagande 1934.
Mest sevärd är undervåningens så gott som kompletta samling av fotografen August Sanders personporträtt. Han var född 1876 och verksam hela livet, också långt efter Weimarrepubliken och Tredje riket (han dog 1964). Några av dem ser man ofta: den omfångsrike konditorn som rör i sin kastrull, murarhantlangaren med en tyngande last tegelsten på sin axlar, den androgyne gymnasisten med sin cigarett, polisbetjänten med sina knävelborrar, bönderna på en lantlig landsväg. Men allt det andra är så gott som okänt. Det är överväldigande att se detta galleri av okända ansikten i alla samhällsklasser. Redan den delen av utställningen är värd hela resan till Humlebæk. Och köp katalogen!
ivo.holmqvist@opulens.se
