Trist när normbrytande konst blivit normen

Konst/Kultur
Collage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

KONST. Även om antalet röster ökar för SD, har de ännu en bra bit kvar innan den rådande ordningen kan dikteras av sverigedemokrater. Den enda konst som på allvar kan  kritisera en ordning, måste ha något att vända sig emot. Och det krävs lite mer subtil kritik än stora vaginaavbildningar, skriver Ida Thunström.

 

I söndags var det första advent. I S:t Pauli kyrka i Malmö firade man med att inviga Elisabeth Ohlson Wallins totalqueera altartavla. Tavlan föreställer Edens Lustgård, där de välkända religiösa gestalterna symboliserar könsidentiteter och sexualitet helt huller om buller. En ordentlig käftsmäll mot traditionell kristenhet, men här i Sverige mest ett konstaterande av något vi redan vet. Nämligen att frågor som tolerans, mänskliga rättigheter och respekt för oliktänkande minoriteter är något vi som nation kan stoltsera med. I alla fall än så länge.

Vår tolerans och respekt för faktisk yttrandefrihet är självfallet inget att ta för givet. Tvärtom behöver vi ständigt försvara våra rättigheter när så krävs, och när något är helt käpprätt fel är det såklart viktigt att slå tillbaka direkt. Som när Samstyret i Sölvesborg gjorde bort sig för någon månad sedan, i sitt försök att sätta tvångströja på konsten. Det blev såklart ramaskri både i konst- och hbtq-kretsar. Skiftet, en förening som arbetar för upprätthållandet av demokrati, gjorde en kontrautställning, innefattande bland annat en målning av Jimmie Åkesson i tårar, lite som ett barn.

Alla former av denna inskränkande skräppolitik måste som sagt kvävas i sin linda, och låg det inte trots allt något uppiggande i att det började tafsas på lagstiftning mot vissa konstnärliga uttryck och idéer? Äntligen något att protestera mot, något angeläget för oss blaserade att sätta våra tänder i. Här fanns något av substans att tvingas ta tag i, och konstnärer dök ned på nyheten som uthungrade vargar.

”Vem är det som definierar vad som är utmanade?” säger Bim Eriksson, en av konstnärerna som var delaktig i aktionen Förbjuden konst i Sölvesborg, till SVT nyheter. Bra fråga. Den ökände konstnären Dan Park var kanske inte så himla kul, men nog måste han väl själv ha haft roligt! Gränslöst, provocerande på gränsen till trakasserande, och tillika tämligen trögtänkt och inskränkt. Jag var, som så många andra, personligen inte särskilt road av Parks fräcka collage, men jag kan bara ana omfattningen av fniss som de måste ha genererat hos konstnären själv där han satt och skapade.

Det enda sättet för en konstnär att väcka några nya, genuina och oväntade känslor hos publiken, tycks alltså vara att provocera. Att mucka, så att säga, med den rådande ordningen. Skapa dålig stämning i klassrummet med ett slags ”luften är fri”-metod, ungefär som Lars Vilks gjorde. Det krävs egentligen inte särskilt mycket intelligens eller finess för att lyckas med det.

Människor är mångbottnade. Att inta en position där man tvingas tala för en hel grupp, en specifik samling människor och åsikter, kravet på att vi ska stå bakom något eller någon, det är något som plattar till oss.

En konstnärskamrat förvånade mig genom att säga att om han fick välja mellan sverigedemokraten Louise Erixon i Sölvesborg, och vår idag sittande kultur- och demokratiminister Amanda Lind, skulle han föredra den förstnämnda. Det förvånade mig. En inskränkt sverigedemokrat som kulturminister, då skulle det ju finnas något vettigt att behöva göra, förklarade han. Och har han inte rätt? Jag frågar mig om konst ens behövs idag. Konst som Elisabeth Ohlson Wallins eller Carolina Falkholts, behöver den ens göras? Det viktiga idag är att den fortfarande får visas. Så hur kul är det då att vara konstnär i Sverige, där det normbrytande har blivit norm?

Människor är mångbottnade. Att inta en position där man tvingas tala för en hel grupp, en specifik samling människor och åsikter, kravet på att vi ska stå bakom något eller någon, det är något som plattar till oss.

I lördags presenterade konstnären Leif Holmstrand sin bok Queerhandbok för konstnärer på Anti, ett antikvariat och en bokhandel i Malmö. Holmstrand poängterar behovet av gömda symboler för utsatta grupper. Behovet för en grupp av att kunna kommunicera utom synhåll för vad som är accepterat. Det är inte bara spännande, det är en själsbevarande nödvändighet. Inspirerande och utmanande, för konstnärer, då vi inte har något annat val än att använda ett bildspråk fullt av dubbeltydiga symboler och riktade viskningar. Det uppstår därmed en mångbottnad estetik. En estetik som leder till en känsla av tillhörighet, den tillhörighet som krävs om man ska kunna göra något omstörtande, den känsla av gemenskap och solidaritet som krävs för att bygga upp en stark motkraft till den rådande ordningen.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det ”gråtande Jimmie Åkesson-porträttet” i Sölvesborg framstår inte alls som särskilt roligt. Snarare framkrystat. Även om antalet röster ökar för SD, har de ännu en bra bit kvar innan den rådande ordningen kan dikteras av sverigedemokrater. Den enda konst som på allvar kan  kritisera en ordning, måste ha något att vända sig emot. Och det krävs lite mer subtil kritik än stora vaginaavbildningar. De som står för SD:s marknadsföring har tyvärr, i likhet med Joseph Goebbels, visat sig vara bra på just det språket, samtidigt som vi mer ideologiskt balanserade konstnärer verkar gå runt som i en inspirationslös dimma.

IDA THUNSTRÖM

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen