KULTURHISTORIA. “Säkert är att konst, inte minst i form av kulturhistoriskt kanoniska byggnader och skulpturer, aldrig upphör med att vara storpolitik”, skriver Ida Thunström apropå en aktuell kontrovers.
När jag stod och frös i kön till Sun & Sea förra veckan hade jag mycket tid till att fundera.
Sun & Sea är lite av ett kändisverk, och kön var lång. En operaperformance som vann Golden Lion-priset på Venedigbiennalen 2019. Verket (gjort av de tre litauiska konstnärerna Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė, och Lina Lapelytė) turnerar runt i kalla Skandinavien år 2020-22, och Malmö råkade ha den samtidigt som klimatmötet i Glasgow gick av stapeln. Så där stod vi, över hundra personer, utanför konsthallen och frös. Samtidigt som det inne i konsthallen låg ett gäng sångare på en artificiell sandstrand och sjöng.
Jättevarmt var det i den här operaperformancen, riktigt sommarväder. Dess kopplingar till klimatkrisen är mer eller mindre uttalad, och definitivt märkbar. Stor skillnad alltså, på innanför och utanför. Liksom det är mellan olika delar av världen, mellan folk och fä, kan man tänka, en ytterst otrevlig aspekt av klimatkrisen. Efter två timmars tänkande blir denna eftermiddag i november väldigt symbolisk.
Bara ett par dagar senare möttes britternas Boris Johnson med Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis för ett av förmodligen ganska många möten rörande den stackars kidnappade Parthenonfrisen. Eller, som skatten också kallas, The Elgin Marbles.
Lite historia på det: Det Osmanska riket kontrollerade Grekland i nästan 500 år. I början av 1800-talet kom diplomaten Thomas Bruce Elgin, en brittisk greve med ett brinnande intresse för konst, och ”räddade” Parthenonfrisen undan de ”barbariska” muslimerna. De behandlade nämligen, enligt honom, den antika byggnaden både respektlöst och vårdslöst.
Det är mycket möjligt att Elgin hade rätt i att något behövde göras för att bevara denna kulturklenod, något som man senare kanske skulle komma att tacka honom för (även om hans motiv förmodligen inte var enbart ädla), men de ”barbariska” turkarna stannade inte så länge till i Grekland.
I år är det exakt 200 år sedan det grekiska självständighetskriget inleddes, i vilket de utropade sig själva som en självständig stat. Officiellt erkänd blev den dock inte förrän 1830, men sedan dröjde det inte länge förrän Grekland inledde det till synes omöjliga projektet att få britterna att ge tillbaka deras fris.
Situationen för The Elgin Marbles är en märklig, kanske till och med obehaglig, rest av kolonialismen. Ett argument Englands sida har, förutom deras ”juridiska” rättighet till frisen, varit att den genom att finnas på the British Museum ger hela världen tillgång till den. Att den är del av ett europeiskt kulturarv som tillhör alla, och därför hör hemma på ett världsberömt och fantastiskt storslaget museum. Det ligger något nästan kultur-rasistiskt i det uttalandet. Ett underförstått påpekande av att Grekland inte är ett lika framstående och civiliserat europeiskt land som England.
Nåväl, en hitte-på anledning som någon kanske gått med på, men nu är det inte längre samma sak. Sedan Brexit är Storbritannien inte längre en del av den här storslagna Europafamiljen. Nämligen. Och i år, 200 år efter att Grekland utropat sig självständiga, skulle det alltså vara ett utmärkt tillfälle för britterna att släppa sina ”marbles” fria. Symboliskt så det förslår.
Det juridiska ”argumentet” att Elgin helt giltigt köpte frisen av turkarna har förvisso alltid varit diskutabelt, men genom ett litet inlägg i Brexit-avtalet (som Grekland lyckades smyga dit), är det inte längre internationellt lagligt att behålla verken. Därför har den brittiska regeringen nu, efter en diskussion i veckan som gick, backat. De har backat precis så långt tillbaka som de nödgats, och Johnson har sagt att det nu är upp till British Museum att ta beslutet. Detta, säger en organisation som arbetar för frisens återförande till Grekland, behöver dock inte leda till någonting alls. De är inte särskilt optimistiska över detta Downing Street’s nya förhållningssätt medan jag, med min oerhört ljusa syn på tillvaron, faktiskt är det.
För det är ju som sagt stor skillnad på innanför och utanför. Storbritannien har ställt sig vid sidan av det gemensamma europeiska projektet. De är inte med i gänget, och ska inte få sitta och ruva på våra gemensamma kulturskatter. Kort sagt: eftersom det aldrig funnits någon rationellt försvarbar anledning för britterna att behålla frisen, kan de kanske äntligen lämna tillbaka den av samma irrationella anledning.
Ibland är det dock för sent att rädda kulturella dyrgripar, och då kan man göra som de finurliga japanerna: För den runda siffran tjugo år sedan förstörde talibanerna en muralmålning och Buddhastaty, till och med äldre än Akropolis i Afghanistan. I tre år har japanska forskare arbetat med att sammanställa bevarad dokumentation, för att nu i september kunna visa upp en klonad version av den här kulturellt så viktiga skapelsen. Bara ett par veckor efter att talibanerna återtagit makten i Afghanistan. Tidpunkten för färdigställandet var förmodligen inte särskilt planerat, japanerna är smarta nog att inte mucka med talibanerna i onödan.
Men säkert är att konst, inte minst i form av kulturhistoriskt kanoniska byggnader och skulpturer, aldrig upphör med att vara storpolitik.
ida.thunstrom@opulens.se
