Relationell estetik är passé

Konst.
Illustration baserad på en bild av Naobim/Pixabay.com.

VILKS. Lika mycket som Nimis troligtvis kommer att leva vidare för alltid, hoppas jag nu på att Rondellhunden äntligen, precis som sin hårt prövade upphovsman, Lars Vilks, får vila i frid, skriver Ida Thunström.

Den 11 augusti 1956 kraschade en bil mot ett träd i utkanten av New York. Föraren, som dog direkt, var den berömde konstnären Jackson Pollock. Han blev 44 år och dog tveklöst i förtid. Precis som Lars Vilks gjorde i söndags, den 3 oktober, när han dog i förtid i en bilkrasch.

Vilks var, framför allt de senaste femton åren, inte vilken konstnär som helst, det stämmer. Rubrikerna och artiklarna om Lars Vilks har varit många den här veckan, och de förekommer även en bra bit utanför Sveriges gränser. Men detta berodde inte på att Vilks har ett långt, internationellt uppmärksammat konstnärskap bakom sig, utan det rör sig ju som bekant om en teckning av Muhammed, Rondellhunden, från 2007. Sedan Vilks teckning snurrat in i den svenska konsthistorien har de flesta av oss haft någonting att säga om konstnären. Man har nästan inte haft något annat val, eftersom verket lyckats nå hela vägen in i demokratins kärna.

Men hur långt räcker egentligen det? Peter Cohen skrev i DN (6 oktober), att det är ”oväntat att Lars Vilks konstnärskap nu görs till oantastligt sakrament”, att han nu tycks ”upphöjas till en av våra mest betydelsefulla konstnärer av en samlad kulturintelligentia”. Och jag håller med, det är lite oväntat.

Jackson Pollock hade ett avgörande inflytande på utvecklingen av det modernistiska expressionistiska måleri som växte fram i USA under efterkrigstiden, och nog måste man säga att Lars Vilks lämnat en del spår i den svenska konstutvecklingen. Men är det verkligen en utveckling som gått framåt?

Begreppet ”relationell estetik” myntades redan på 1990-talet, för att gruppera och sätta namn på den nya konstform som växt fram under en lång tid. En konst där själva innehållet i verket utgörs av dess effekt på omvärlden, av responsen och de sociala interaktioner som det leder till. Vilks hade vid det laget arbetat länge med dessa ämnen, och han var konsekvent hela vägen till slutet i sin konstnärliga övertygelse om att provocera och undersöka människors reaktioner. Vilks nu ännu mer berömda verk Nimis (1980) är inte bara vackert, det är minst lika mycket en teoretisk lek med institutioner och förordningar. Man glömmer lätt det.

Att ägna sig åt denna i grunden väldigt intellektuella konstform känns rent bakåtsträvande.

Nimis var alltså teoretiskt nyskapande, men när Rondellhunden petade folk i ansiktet 17 år senare, kändes det förlegade i greppet betydligt mer provocerande än själva innehållet. Och genom att sedan ha fått så stor plats i svensk konstdebatt, har den teckningen, med allt vad den innebär, kanske rent av legat till grund för den konst som sedan kommit att dominera svensk konstmedia. Kan den möjligtvis ha inspirerat till konst som Anna Odells, NUG:s, och till och med Carolina Falkholts bilder?

Vilks må med sin rondellhund ha behandlat en högst angelägen samtida problematik, men greppet var gammalt. Gammalt som i redan passerat. Att ägna sig åt denna i grunden väldigt intellektuella konstform känns rent bakåtsträvande. Finns det verkligen fortfarande något att hämta i detta närmast postmodernistiska förhållningssätt? Det här kallt teoretiska, ofta ansvarslösa som Vilks ändå stod för? Kommer det i Sverige att kunna uppstå nyskapande konstnärer, som är mer nyanserade i sina estetiska revolter? Och kommer dessa att göras med större moralisk finkänslighet?

Sanningen om huruvida det var ett attentat som så brutalt ryckte bort Lars Vilks, är inte av central betydelse för frågan om yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Att hans hatare menade allvar med sina hot har redan bevisats, och för Vilks var det nog ett tillräckligt hårt straff att behöva leva under polisskydd. Men nu är han borta och jag hoppas att det blir punkt för hela den här historien.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Muhammedteckningarna/”Rondellhunden” har sedan länge förverkat sin relevans. Ringarna på vattnet som Vilks i allmänhet alltid eftersträvat må ha fortsatt spridas, men i urlakad form. Med tiden än mer ointressanta och endimensionella. Jag inser plötsligt att just det konstverket länge har varit överspelat. Lika mycket som Nimis troligtvis kommer att leva vidare för alltid, hoppas jag nu på att ”Rondellhunden” äntligen, precis som sin hårt prövade upphovsman, får vila i frid.

IDA THUNSTRÖM
ida.thunstrom@opulens.se

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

Bra bok om falsk konst

KRIMINELLT. Förutom spännande beskrivningar av olika kriminalfall visar Lloyd prov på goda
0 0kr