VAN GOGH. Miljöaktivistgruppen Just stop oil vandaliserade nyligen van Goghs berömda målning ”Solrosor” på National Gallery i London. Ida Thunström menar att det rör sig om något mer än att bara attackera maktens symboler.
I oktober attackerades ännu en gång en världsberömd målning av klimataktivister. Det brittiska nätverket ”Just Stop Oil”, har kastat tomatsoppa på Vincent van Goghs Sunflowers på National Gallery i London. En tavla vars värde uppskattas till dryga 80 miljoner pund. Chockerande kanske, eller bara enerverande, för det är ju inte första gången konstvandalism används i syfte att uppröra. Och måhända är det just på grund av denna upprepning som jag är förhållandevis oberörd av händelsen. Något som är så aktuellt som den akuta klimatkrisen passar inte ihop med något så förlegat som konstskändning.
Å andra sidan befinner vi oss trots allt i en sekulär tid, och i västvärlden räcker det inte med att bränna böcker insurrade i bacon, så vad ska vi annars skända? Det är viktigt att definiera var vårt hjärta sitter. Vår akilleshäl, var vi som samhälle är som mest emotionellt sårbara. Terroristgruppen IS lyckades. När de förstörde kulturarv i Irak under förevändningen att de ”föreställde falska gudabilder” gjorde det ont på riktigt. Falska gudabilder eller inte, Palmyra är en oumbärlig del av vår kulturhistoria.
Just nu pågår den internationella klimatkonferensen COP27 (6-18 november) i Sharm el-Sheikh, och besluten ligger alltså i vår civilisations vagga Egypten. Ännu ett försök att rädda vad som egentligen borde klassas som vårt allra allra heligaste; jordens existens. Kan tomatsoppa hjälpa till där?
Konstobjektet är en tydlig markör för många delar av samhället, och därför en särskilt tacksam måltavla. Och konstvandalism har sedan lång tid använts även som konstnärligt uttryck. Ganska nyligen attackerade den danska inte alltför intelligenta konstnären Ibi-Pippi Orup Hedegaard en tavla av Asger Jorn, och skapade därmed, simsalabim, ett helt nytt verk. I 2018 lät den betydligt mer värdiga konstnären Banksy strimla sitt verk Girl With Baloon under en auktion på Sotheby’s. Detta uppkäftiga tilltag var på många sätt en klockren spark mot det ekonomiska system som konst obönhörligen lever i och smutsas ned av. Det borde ha gått rakt in i hjärtat på den stormrika konstsamlareliten men lyckades i slutänden ändå falla dem i smaken. Konstvärlden vill helt enkelt ha protester.
Så den konstvandalism eller klimatterrorism (som vissa vill kalla det) som ”Just Stop Oil” ägnar sig åt känns för mig lite dubbel. Leonardo da Vincis Mona Lisa fick tårta kastad på sig i Paris. Claude Monets Les Meules fick potatismos. Aktivister har limmat fast sig i Sandro Botticellis Primavera i Florens, Den sista måltiden av Leonardo da Vinci (han är utsatt), och det förvånar mig hur jag hållit mig så svalt inställd till de här protesterna.
Sammanförandet av de två ämnen som annars ligger i topp på min intresselista, blir en besynnerlig hybrid som är svår att ta in. Tills nu. Det var det där med soppan som gjorde det. Den konsthistoriska blinkningen åt Andy Warhols berömda verk Campbell’s Soup Cans från 1962 placerar handlingen i en tradition som får mig att höja på ögonbrynen av andra anledningar än vad som kanske var tanken. Det blir snyggt, rent konceptuellt. Eller också var det i själva verket meningen att tomatsoppan skulle tilltala just någon som mig. Aktivistgruppen säger sig vilja väcka och aktivera klimatfrågan hos (även) konstnärer och konstetablissemanget, och med denna konsthistoriska flört talar de ju faktiskt vårt språk. Det rör sig om något mer än att bara attackera maktens symboler.
När klimataktivism blir konstvandalism är konstvandalism klimataktivism, och kanske kommer det här att sprida sig. Beredskapen har redan höjts på Sveriges museer och institutioner i rädsla för en sådan utveckling. Kulturklenoders värde till trots, klimatet är viktigare. Den förtvivlan och det raseri som ”Just Stop Oil” ger uttryck för är naturlig och borde fungera som inspiration för oss alla. De utsatta tavlorna har dessutom hittills gått att rädda.
Kort sagt: Aktioner som uttryck för desperation har ett värde, så vad gör vi nu? Den senaste katastrofbudgeten i Sverige kommer förmodligen öppna upp för både misströstan och ilska, och som den gamla rutinerade konstnärsaktivistgruppen ”Guerrilla Girls” så väl uttryckt det: Det går inte att diskutera med siffror. Å andra sidan kommer det bli dyrt efter nyår att gå på museum, så kanske att aktivister och konstnärer inte ens kommer ha råd att komma in? Smart lösning där!
ida.thunstrom@opulens.se
