Minnet av minnet

Konst
Foto: Lars Bildt

SYDAMERIKANSK HISTORIA. Minnesmuseet i Lima ägnas de övergrepp som gerillagrupper och staten gjorde sig skyldiga till under 1980- och 1990-talen. Lars Bildt rapporterar från ett Peru där benådningen av den folkmordsdömde tidigare presidenten har lett till en kris.

Jag stannar till framför en monter på Minnesmuseet i Perus huvudstad Lima. Reagerar på en bok skriven av Antonio Díaz Martínez. Av alla tillfälligheter i livet var han och hans hustru mina hyresvärdar under en kort period på 70-talet, då jag bodde i Lima.

Han hade bott några år i Kina och var då på väg upp till universitetet i Ayacucho för att tillträda som lärare. Han kom senare att bli en av maoistgruppen Sendero Luminosos ledare. 1983 fängslades han och tre år senare blev han dödad i samband med att ett fängelseuppror slogs ner.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Min före detta hyresvärd Antonio Díaz ansågs av många som en skarp intellektuell. Mitt intryck var att han var en jovialisk, lite reserverad herre, som klädde sig som en äldre man, trots att han bara var något tiotal år äldre än jag själv. Vad fick honom att bli drivande i bildandet av terrorrörelsen Sendero Luminoso? Kan indignation över sociala orättvisor leda till rättfärdigande av andra? Eller drev våldet utövarna till ett slags blindhet? En ”sektlogik” där allt rättfärdigas? Är det jämförelsen med dagens jihadister som är mest relevant? Jag blir stående med mina frågor framför montern med Diaz’ bok.

Jag vandrar runt i ett nästan tomt museum byggt på en brant ner mot Stilla Havet. Platsen för minne, tolerans och social inkludering (Lugar de la Memoria, la Tolerancia y la Inclusión Social) är muséets långa namn. LUM, dess spanska förkortning, är ett av många minnesmuseer som vuxit fram i Latinamerika under senare år. I de flesta länder har de sin bakgrund i övergrepp mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturernas epok i Latinamerika från 1960-talet fram till mitten och slutet av 1980-talet. Det gäller Museo de la Memoria y los Derechos Humanos i Santiago de Chile, ESMA i Buenos Aires och MUME- Centro Cultural Museo de la Memoria i Montevideo.

I Peru är historien litet annorlunda. LUM visar på det dryga decennium av våld och terror som började 1980 och fortsatte några år in på 1990-talet. Här utgjordes inte våldet som i de andra länderna av det som brukar kallas statsterrorism, det vill säga repression mot oppositionella. LUM skildrar i stället tre olika aktörer som gjorde sig skyldiga till mord, våld och övergrepp: de två gerillagrupperna Sendero Luminoso och MRTA (Movimiento Revolucionario Tupac Amaru) och den peruanska staten, som med polis och militär samt självförsvarsgrupper i Andernas byar begick grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Utplåning av hela byar, massgravar och hundratusentals internflyktingar är några av spåren av denna period. Sendero Luminoso sprängde i ett terroristattentat en bilbomb i centrala Lima med många döda, skadade och stor materiell förödelse som följd. Man angrep också systematiskt kritiska ledare för vänsterorienterade folkrörelser. Både Sendero Luminoso och MRTA mördade homosexuella och HBTQ-personer. Röda khmererna i Kambodja framstår som Sendero Luminosos närmaste motsvarighet med samma sorts riktade, ohämmade våld.

I den avdelning som drabbar besökaren mest kan man lyssna till inspelade vittnesmål i hörlurar. Historierna är olika, perspektiven växlande, men de uppslitande erfarenheterna gemensamma. Museet ger givetvis offren röst, men berättar också om förövarna.

De överlevande inom ledningen för såväl Sendero Luminoso som MRTA har suttit eller sitter i fängelse, dömda till långa straff. Utkrävandet av ansvar bland de styrkor som var knutna till den peruanska staten har däremot varit vacklande. En amniestilag antogs för att senare upphävas. I praktiken har flertalet troliga förövare gått fria. Att ge offren återupprättelse och i förekommande fall ersättning är pågående processer, långt ifrån enkla och okontroversiella.

Den före detta presidenten Alberto Fujimori utpekas i LUM-museet som den högste ansvarige för folkmordet i Peru, dömd såväl för korruption som för folkmordsbrott. Han dömdes till 25 års frihetsberövande, i praktiken livstids fängelse med tanke på hans höga ålder.

I slutet av 2017 framkom emellertid uppgifter om korruption hos den nu sittande presidenten i Peru, Pedro Pablo Kuczynski, kallad PPK. För att undvika riksrätt kohandlade han med en fraktion av Fujimoris parti i parlamentet och Fujimori benådades. Denna kohandel har lett landet in i en konstitutionell och politisk kris, vars utgång ännu är osäker.

Under mitt besök på minnesmuseet LUM nyligen stördes jag av bristen på besökare, så till den grad att jag beslöt att återvända några dagar senare för att få mitt första intryck bekräftat eller vederlagt. Till min glädje såg jag denna gång många ungdomar, flera grupper och hela familjer som guidades runt.

Tillgängligheten i museets olika avdelningar är hög. Allt är föredömligt presenterat, men samtidigt utan alltför stora förenklingar. Jag tänker att varje skolelev borde kunna ta denna smärtsamma historia till sig eller åtminstone lära sig av historien. Begreppet ”aldrig mer” (Nunca Más) har kommit att användas i flera länder i Latinamerika, och dessa minnesmuseer spelar en viktig avskräckande roll.

Benådningen av den folkmordsdömde Fujimori framstår som en negation av allt museer som LUM avser förmedla. Kvar står jag ändå med en förhoppning om att minnet av minnet får en bättre chans i Perus kommande generationer.

LARS BILDT

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen