KONSTBOK. ”I denna rikt illustrerade bok med korta texter, får vi möta allt, framför allt är det storheten i landskapet, som han gestaltar mästerligt i målningar och skisser,” skriver Bo Bjelvehammar om den aktuella självbiografiska konstboken ”Lofoten” av Lars Lerin.
Lofoten av Lars Lerin
Albert Bonniers Förlag
Lars Lerin tillhör våra allra främsta akvarellmålare, tillika är han en skicklig grafiker. Dessutom är han en folkkär programledare i tv och en flitig författare – sedan debuten 1983 har han publicerat över femtio verk i bokform, i skiftande genrer.
I februari 1978 kommer en ung Lars Lerin för första gången till Lofoten. Där tänker han stanna en stund för att måla, men kärleken kommer emellan och han stannar där tolv år. Kärleken är en annan bildkonstnär, Yngve Henriksen.
Lars Lerin har fått passionen för Lofoten genom författaren Per Olof Sundman. Lars Lerin känner redan denna passion på avstånd, när han ser öarna dyka upp som en fjällvägg.
Lofoten är alltså en ögrupp i norra Norge, öar med smala fjordar och trånga sund, där fisket är stort, särskilt rör det sig om skreien, vandrande torsk.
På Lofoten finns det mesta – flygfält, krigsmuseum, mexikansk krog, dockteaterskola och en vidunderlig utsikt åt alla håll. Lars Lerin bodde i huvudsak i centralorten Svolvaer, han kunde inte tänka sig något alternativ – att bo någon annanstans var liksom ett slöseri med livet. Så kände han det, oftast.
Rikt illustrerad
I denna rikt illustrerade bok med korta texter, får vi möta allt, framför allt är det storheten i landskapet, som han gestaltar mästerligt i målningar och skisser. Han målar allt – havets svärta, fiskebåtarna, huskropparna, som hukar sig i snö och kyla, vårens snödrivor och de skräpiga måsarna. Bilderna fylls med färger och dofter, det isblå, bredvid det sura och det blöta. Gråskalans mångfald intill ljusets arbete och speglingar.
Och så människorna där med sin längtan och oro.
Allt i en nära, varm och stark gestaltande stil, med dokumentära inslag.
När Lars Lerin efter den första långa vistelsen på Lofoten, återvänder till Värmland, så får han ingen ro, bilderna förföljer honom, bilderna tar aldrig slut, minnena lever så plågsamt nära. Så kommer de så nära inpå – de branta backarna, de krokiga vägarna och fårflockarna.
Stor saknad
Han känner det som en stor förlust, att behöva lämna Lofoten, han gör det med stor saknad och med en stor sorg att bearbeta.
Han förstår att det är nödvändigt, för att han ska överleva själv och för att han ska skona Yngve. Från att dras in i ett destruktivt liv.
Utan måleriet hade han gått under, måleriet blev en tillflyktsort, ett lugn i stormen. Stundtals blåste det kraftigt kring hans person. De var framför allt skilda droger, alkohol och tabletter, som vände upp och ner på hans liv, långt från klädesaffären i Munkfors med föräldrarna Gerd och Jonny.
Att återvända till Lofoten många år senare, är att konstarea att Lars Lerin nu är en annan. Ingenting saknas, han lever ett annat liv och behöver inte se Lofoten igen. Han behöver inte vara där.
bo.bjelvehammar@opulens.se
