UNIKT. Hur kunde detta unika konstnärskap pågå utan att någon upptäckte det? Maria Johansson har besökt utställningen Fårbonden från Tubbebo på Liljevalchs och upptäcker ett radikalt och förbisett konstnärskap.
Knut Andersson, Fårbonden från Tubbebo
Liljevalchs konsthall, Stockholm
Utställningen pågår t o m 12 mars
Johanna Linder arbetade 2016 på Österängens konsthall när inlämning av konstverk till en demokratisk höstsalong (demokratisk på det vis att det fanns ingen jury, alla konstverk som lämnades in kom med i utställningen) pågick. När en man i 80-årsåldern lämnade in tre konstverk inslagna i brunt omslagspapper var Linders förväntningar låga. I nästa stund drog hon efter andan. Hur kunde en fårbonde från Tubbebo ha gjort dessa målningar som så självklart andades av självsäkerhet och modernitet?
Knut Andersson föddes i Malmö 1934 (död 2021) och hamnade i 30-årsåldern i Tubbebo tack vare sin fru Ulla. Som enda barnet till en bonde tog hon över gården när föräldrarna gick bort. Då Ulla så småningom utvecklade en akademisk karriär i ämnet metodik föll lotten att ta hand om gården på Knut Andersson.
Han kombinerade fårfarmandet med att vara hemmapappa åt deras tre söner. De beskrivs som en öppen och social familj med rikt umgänge och som reste mycket. Simultant med livet som fårbonde fortsatte Knut Andersson att måla. Det hade han gjort sedan tidiga tonåren. Han hade ingen formell utbildning i konst men tycks ha följt konstens utveckling via täta besök på gallerier och konstmuseer. Utställningsscenen var hans skola. Och konstkritiken. Nästan alla recensioner i DN klipptes ut och sparades.
Knut Anderssons tidiga arbeten består av ett modernistiskt, expressivt och berättande måleri. Med åren blev hans realistiska sida alltmer tongivande. Han följde samhällets utveckling i nyheterna och framför allt i Dagens Nyheter. Fotografierna till nyhetsnotiserna i DN blev allt oftare underlag för hans bildskapande. Hans bilder har en tydlig relation till det ursprungliga fotografiet men han lyckas ändå göra dem till sina egna med små förändringar och förskjutningar, något som lades till, något annat som togs bort. När fotografiet snabbt passerade förbi i nyhetsflödet hade man sekunderna efteråt glömt bort det. Men i Knut Anderssons tolkning tycks nyheternas beskrivande ögonblicksbilder ha potential att säga så mycket mer. Konstnären målar in den andra världen i nyhetsfotografiet. Motiven är inspirerade av samtidens aktuella händelser som militärkuppen i Chile, mordet på Olof Palme, Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning, Kuwaitkriget, talibanernas maktövertagande i Afghanistan.
Det han lägger till är närmast postmodernt på ett Dick Bengtsson-aktigt vis. Han får mig också att tänka på en bildruta tecknaren och illustratören Ulf Lundkvist gjorde på 80-talet kallad ”Den verkliga verkligheten”. Man förstår vikten av världen även om man i slutänden sitter med en rätt enahanda vardag i knät. Rätt långt från att kunna påverka.
Måleriskt utvecklades Knut Andersson från en koloristisk skala till ett alltmer luftigt tonskale-måleri i blått, vitt, grått. Frånsett den skola Knut Andersson fick via utställningar är han en autodidakt. Men hans målningar saknar den naivitet som vanligtvis präglar det autodidakta måleriet, även om den emellanåt kan anas. Det är det som är så märkligt med detta konstnärskap. Tillräckligt ofta är Knut Anderssons måleri lika väl utvecklat som hos vilken erkänd konstnär som helst. Ändå undrar jag om hans konst kommer att ta sig förbi etiketten ”fårfarmaren från Tubbebo”. Något som kan ligga honom i fatet är att hans familj vill behålla alla verk i familjens ägo. Om konstverken hade hamnat på marknaden kunde hans chanser att uppmärksammas kanske öka. Men det är måhända en cynisk reflektion.
Det som är mest påfallande i hans bildberättande är solidariteten och identifikationen med den lilla människan i relation till makten, världen, etablissemanget.
Även i detta finns ett stråk av något autodidakt. Ibland tippar ett slags subjektivitet över, men oftast håller han balansen väl. Det finns en aura av 70-tals realism i hans verk och en relation till den tidens vänsterpolitiska samhällskritik. Vilket är ironiskt, för lite visste man då om hur mycket mindre individen skulle bli i relation till makten. Det framgår av katalogens text att Knut Andersson ansåg att konstens uppgift var att gå den lilla människans ärende. Konst utan ärende ansåg han inte värdigt. Konsten har ett uppdrag att engagera betraktaren.
Så hur kunde detta unika konstnärskap pågå utan att någon upptäckte det? !977 ansökte Knut Andersson till länssalongen på Jönköpings läns museum och antogs. 1979 sökte han igen och refuserades. Det skulle dröja ända till 2016 innan han sökte till nästa salong, och då till en demokratisk salong där ingen blev refuserad. I samband med den utställningen formulerade han den enda egna dokumenterade uppfattningen om sitt eget skapande – under 70-talet började jag måla motiv som kallas ”kritisk realism” och samtidigt försöker jag skapa en radikal, engagerande målning. Enligt hans son som var närvarande under pressvisningen var Knuts enda svar när någon frågade honom vad hans bilder ville säga – ”Vad upplever du att den berättar?”. Han gav sig följaktligen aldrig in i några förklaringar eller egna tolkningar.
Tar man fasta på Knut Anderssons egna formulering om vikten av att vara kritisk och radikal så kan det ju vara så att för att kunna vara så öppen som sådana intentioner kräver, behövs ett jordnära liv i skymundan. Fritt från kritik och fritt från att andras tolkningar. Förhoppningsvis kommer utställningen fortsätta att vandra runt så att fler får ta del av konstnärskapet. Och förhoppningsvis kommer det i framtiden visas fler av konstnärens skisser och teckningar. Jag har en känsla av att det finns mycket kvar där att visa.
info@opulens.se
