Nobelpristagare, artister, författare, musiker, aktivister … listan på personer som inspirerar är lång. Bakom projektet “We Have a Dream” finner vi fotografen Albert Wiking, som ägnat över ett decennium åt att dokumentera starka röster världen över.
Ålder: 61
Familj: Fyra vuxna barn
Bor: Malmö
Uppvuxen: Venezuela/ Ystad
Fritidsintresse: Fågelskådning, natur, matlagning, växtodling
”We Have a Dream” visas 17 februari – 29 april på Värmlands museum.
Du och Oscar Edlund är aktuella med vandringsutställningen ”We Have a Dream”, som just nu befinner sig i Karlstad. Vad handlar den om?
– Projektet handlar om att inte vika ner sig och de som medverkar är alla möjliga individer, som Ida Engblom och Maja Lundqvist, två Karlstadtjejer. De två unga tjejerna på femton år är med i samma utställning som exempelvis Malala Yousafzai och Dalai Lama.
– Dagligen läser man om orättvisor runt om i världen där människor blir utsatta för allt ifrån mobbing till … ja, som i Ryssland, du kan inte ens starta ett politiskt parti där eftersom Putin inte vill det. Det är ju en diktatur och det gör någonting med människor, framför allt människor som vill leva i ett fritt samhälle.
– Men projektets styrka är just att det inte bara är en massa kända människor som kämpat för frihet och så, utan det är även människor i det lilla som kämpar, som inte viker ner sig och som står upp för sina värdegrunder. Vi kände att vi ville bidra med någonting mer än att skänka pengar till Läkare utan gränser, Amnesty och så vidare, vi ville göra någonting mer. Vi ville samla starka röster från jordens alla hörn där de får komma till tals, framför allt för att inspirera unga människor och visa dem att ingenting är kört. Att även om de känner sig fastkedjade i en situation så kan man aldrig ta ifrån dem deras värdighet, deras tankar och deras visioner. Så därför bestämde vi oss för det här.
Ni har jobbat med det här under mycket lång tid, över ett decennium.
– Inte dagligen om man säger så, men det tar ju tid att få tag på folk. Malala, till exempel, det tog flera år innan det blev av. Startfältet vi har lyckats samla ihop, det kanske låter förmätet, men det är helt unikt i världen, i världshistorien. Dessutom är det intressant att två killar från Lund kan få de tyngsta i världen att ställa upp på ett projekt där det inte ligger någon organisation bakom, det är ganska häftigt! Och det visar ju också att ingenting är omöjligt. Så länge som man är beredd att kämpa för någonting, men det har varit ett väldigt tufft projekt, det måste jag säga.
Har ni varit nära att ge upp?
– Dels är det väldigt kostsamt, dels, som jag sade, så är det tufft att vänta flera år på ett möte och inte veta om det ens blir av, men det är en ynnest att kunna ro ett sådant här projekt i land. Flera av människorna i projektet vill till exempel inte ställa upp och tala inför FN, eftersom de tycker att det finns korruption där, eller som Malala, som blev tillfrågad att inviga OS och prata om flickors rättigheter i Pakistan men ändå tackade nej – jag vet inte anledningen för hon tackar nej till allting i stort sett – men hela OS är ju korruption liksom.
– Och just det här, det är jättejätteviktigt och hela projektet föddes ur vår frustration och känslan av den maktlöshet som man känner. Jag vill inte använda ordet vinnarskallar, men det är nog vad de här människorna är, det är väl den röda tråden och gemensamma nämnaren här, de här medverkande är ju helt otroliga människor.
Hur började du själv med fotografi?
– Det är rätt intressant, för den frågan har jag faktiskt aldrig fått förut. Aldrig någonsin! När jag gjorde lumpen var det många som var frustrerade över sin situation, de hade det jobbigt hemma på olika sätt, och när man satt där på kvällen såg man att det var många som mådde dåligt. De var borta från sina föräldrar kanske för första gången, kanske sin tjej och så. När jag gjorde lumpen var man borta ganska mycket.
– Och då började jag faktiskt dokumentera när de satt där i sina sängar, liksom i logementets kanske tjugo sängar på rad i samma rum. Det fanns så mycket, vad ska man säga, både ledsamhet och smärta. Och jag tänkte att jag skulle plåta av stämningen i ett logement med allt vad det innebär. Dokumentera vår situation på något sätt.
Fånga känslan?
– Ja, eftersom det finns en stark gemenskap men också väldigt många konflikter. Det finns ofta de som aldrig har hållit i en skruvmejsel som då ska ta isär ett maskingevär, du blir mobbad för att du vet knappt vad som är fram och bak på en kulspruta liksom. Så det tar inte många dagar förrän man ser vilka som är ledare i en grupp och vilka som är hackkycklingarna. Det var faktiskt så jag kände, att fotografera kan vara mer än att plåta solnedgångar typ.
Du gjorde tidningen Lundaliv, hur började det?
– Jag har alltid varit intresserad av fotografi som ett sätt att beskriva någonting och då, när jag bodde i Ystad som barn, prenumererade mina föräldrar på LIFE Magazine vilket var ganska ovanligt då. De gjorde mycket reportage om till exempel månlandningen och den stora miljökatastrofen i Japan, där massor av människor blev kvicksilverförgiftade. Det var inte så mycket teve på den tiden, så jag har så att säga haft bilden som ett sätt att relatera.
– Lundaliv hade jag lite som LIFE, men var också inspirerad av en tidning som Andy Warhol gjorde, Interview Magazine, där det ofta var kända författare som intervjuade andra kända personer och då ofta med väldigt starka bilder. Så jag tänkte att en sådan skulle man kunna göra i Lund, där lundaprofiler, som då var kända men som man inte visste något om, berättade om sina liv. Det var utlämnade på olika sätt, men det behövde inte vara negativt. Då tänkte jag att man kunde göra som i Interview, ta spännande bilder som lockar betraktaren in i texten, in i kontexten.
– Och den blev ju enormt uppskattad! Folk väntade på att den skulle komma i brevlådan en gång i månaden och kunna läsa om den legendariske slaktaren eller, ja du förstår, om hans eller hennes historia och det var ganska unikt. Den var faktiskt ganska unik i Sverige till och med, jag har hållit på med det här länge och då var det väldigt viktigt att försöka att porträttera de här originalen, eller profiler snarare. Då hade jag lite mer tid på mig än vad jag hade under ”We Have a Dream”.
– Där var det ganska kort om tid, det är klart att det är ganska pressande att man ska träffa Dalai Lama och man hinner knappt ta, jag tror att jag hann med två eller tre exponeringar innan hans säkerhetsfolk förde iväg honom. Och att då försöka att ta en bild som är bra och annorlunda än alla andra bilder som man sett förut …
Vilken press!
– Ja det är det ju så klart, helt klart! Men det är väl min styrka också, att jag är mig själv när jag träffar alla de här artontaggarna, de märker att den här killen är ingen starfucker, ”oj oj, här står jag med Dalai Lama eller Pattie Smith eller Malala”, och det märker de ganska snabbt. Jag är ingen fotograf som känner att ”åh, jag får plåta Malala”, utan det är två människor bakom det här projektet. Och det var också därför de ställde upp när de fick förklarat för sig vad projektet handlade om, att det inte bara är kända personer, utan också de som har haft det jävligt svårt, som har blivit torterade, som lever under dödshot så som många av dem som är med i projektet faktiskt gjorde och gör.
– Jag kan ta exempelvis en mexikansk författarinna och journalist vars kollega blev mördad och styckad, och plastsäcken med kroppsdelar ställdes utanför hennes hem för att tysta henne. Vi frågade: “Hur vågar du fortfarande skriva om den mexikanska narkotikakartellen, där polisen, militären, alla är involverade? Hur vågar du skriva om det här när du är dödshotad?” Hon svarade: “Sluta skriva är ett annat sätt att dö”, du fattar vilka mäktiga människor! Som jag sade innan, det är en ynnest att få träffa så här starka människor. Och kan de då inspirera både unga och gamla att det går om man inte bara ser på, utan man kan faktiskt påverka i det lilla också. Det är det som projektet handlar om: mod och framför allt medmänsklighet och människans rättigheter.
Finns det någon bild som är speciell för dig?
– Mmm, alltså den frågan har jag i alla fall fått förut! Och jag kan liksom inte plocka ut någon så där, för jag tycker att alla röster är lika mycket värda och det är också projektets styrka att min röst är lika mycket värd som Dalai Lamas och de som medverkar här. Det är naturligtvis fantastiskt för många av dem som är mindre kända och som får vara med i ett projekt som visas runt om i Sverige, och ja, vi har ju förfrågningar också från USA, England och Japan.
Så det är inte bestämt vart utställningen tar vägen sedan?
– Nej alltså vi har, detta är ju lite hemligt, men vi har fått frågan att ställa ut i New York, London och Hongkong till att börja med, och det är inte på de sämsta ställena heller precis om man säger så. Men detta är någonting som vi håller på att väga fram och tillbaka, det innebär väldigt mycket jobb, men självklart är det ju också fantastiskt. Alltså, vi kan ta en kille som vi intervjuat, Samuel Opio, som är från Uganda. Han är HBTQ-aktivist och därför är han dödshotad, han har blivit misshandlad och han har liksom hela regeringen emot sig, eftersom det är förbjudet att vara homosexuell där.
– Men att han får vara med i det här projektet, han får vara med vid invigningar, han får prata om förutsättningarna som finns i Uganda. Man kan tycka att Uganda är ju sådär bla bla, men det gör någonting med honom – att hans kamp inte är förgäves, för nu får han komma ut och berätta för världen om hur det är i Uganda. Även om det inte förändrar hans situation så ger det i alla fall honom kraft att aldrig vika ner sig, att inte ge upp.
Ja, det gör någonting med personerna också?
– Ja, precis, som med Maja och Ida från Karlstad. Att de har blivit utvalda att vara med i ett sådant här projekt tillsammans med alla dessa otroliga människor liksom.
Vad sade de när ni tog kontakt med dem?
– Nej, men de fattade inte hur stort det var innan de fick se sig själva hänga på Fotografiska i Stockholm, där vernissagen var . Där hänger de tillsammans med alla dessa tungisarna, och det är klart att det kanske, det kan ju aldrig ta bort år av mobbing, men det kan kanske ge dem någon sorts upprättelse för vad de blivit utsatta för.
– Och det handlar inte bara om att vara utsatt, det handlar om hur de här människorna tänker, hur de vågar gå mot strömmen, hur de vägrar vika ner sig. Det kan inspirera och det är egentligen vad WHAD vill göra. Alltså att man själv vågar öppna sina sinnen och förstå hur människor faktiskt kan ha det när man själv lever i ett privilegierat samhälle som många gör här i Sverige, men det är lika många som mår dåligt också av olika anledningar.
Vad gör du nu när utställningen är färdig?
– Men det här projektet kommer nog aldrig att bli färdigt, det pågår hela tiden. Som nu hörde jag att det var en skola i Karlstad där klasseleverna själva får göra en WHAD-utställning. Då har de sett utställningen och de kan läsa om hur utsatta människor kan vara och sedan berätta om sin egen situation så att klasskamraterna förstår.
– Det var en motsvarande utställning som ensamkommande i Lund gjorde efter att de sett utställningen. Då var det en flicka, sjutton–arton år, som kommer från Somalia. Ingen visste egentligen någonting om henne, men då berättade hon hur det är att som muslimsk flicka bli könsstympad. Och då är steget inte så långt till att tänka på andra flickor som kommer från andra muslimska länder och som är könsstympade med allt vad det innebär, men de går och bär det inom sig. När man då får ta del av en utlämnande berättelse hos en tjej som knappt lärt sig svenska men skriver om sig själv så att andra kamrater får läsa vad hon gått igenom – det är för henne naturligtvis en otrolig grej. Hon får berätta om sig själv, men hon gör det i ett sammanhang där hon inte blir ensam, för andra berättar också vad de varit med om.
Ja, projektet blir ju som ringar på vattnet.
– Exakt! Och som Fryshuset i Stockholm, gymnasieskolan där, de gjorde också det efter att de sett utställningen. De plåtade av varandra och så skrev de om vad de själva varit med om och det är helt fantastiskt! I stället för att sitta åtskilda så satt tjejer och killar tillsammans i gruppen och arbetade.
– Så det är rörande liksom! Det är så underbart just det att projektet gjort det möjligt för så många att lätta på bördor av olika slag. Vi har också gett ut ett elektroniskt material som är tillgängligt för alla skolor, men materialet finns ju också i den stora boken som hör till projektet. Där kan vilken familj som helst vid middagsbordet läsa om säg mobbing och prata om det: Hur gör du när du ser att någon blir mobbad, står du bara och tittar på eller går du fram till mobbaren och säger att det här är inte okej?
– Alltså förstår du hur jag menar, det finns många frågor man kan ställa för sig själv, det handlar inte bara om mig som tonåring utan också om mig som förälder – vilka signaler jag skickar till mina barn, till mina arbetskamrater och så vidare. Så vi har fått göra någonting som kan leva hur länge som helst därför att det finns så många frågor man aldrig ställt sig själv.
Det är ju en fantastisk början!
– Ja, men det känns underbart att ha gått i land med projekten, men som svar på din fråga om vad vi ska göra nu, det här pågår ju hela tiden. Som nu när du gör den här intervjun med mig och sedan så ska du skriva någonting, redan där så är det ringar på vattnet, du tar ju min berättelse och för den vidare: du är också del av projektet nu, och det är därför vi kallat det “We have a dream”. Det är ju hur vi tillsammans kan påverka, det räcker ju att någon tar del av din text som kanske bär på någonting tungt och får veta att han eller hon inte är ensam, utan det finns fler som har det svårt. Och kanske kan man då, säg om man är mobbad, starta någon liten grupp där mobbade på något vis kan stötta varandra, men också inspirera varandra. Och så har faktiskt skett.
Särskilt det här med skolorna, det är ju ett riktigt resultat.
– Ja precis, och jag ska väl inte prata om någon belöning, men på något sätt är det underbart att få ett kvitto på det man gjort, att det vi gjort varit värdefullt, viktigt och angeläget.
Du har fyra vuxna barn. Vad tycker de om projektet?
– Haha, ja du … nä men det är klart, de har ju levt med det här, som jag sade innan så är det här ett jättetufft projekt och vi har varit så få i det, så det är klart att de har ju sett hur krävande och arbetsamt det är. Jag tror inte att folk fattar att till exempel en intervju ska kortas ner och så ska den skickas vidare och så vidare.
Ja, det är mycket som ska klaffa!
– Ja, ja det är det! Texten ska godkännas och så ska den översättas, textbearbetas och det har Daniel Rydén gjort – som du inte får glömma! Han har fått ta del av intervjuerna och så har han komprimerat ner dem till en vettig text i längd, man kan ju inte skriva en roman om personen utan man måste korta ner det. Så ska det översättas, språkgranskas, skickas iväg, så ska intervjupersonen läsa och tycka till om det känns bra, ibland kan de säga ”alltså sa jag verkligen så”. I och med att vi gjort bandintervjuer så vet vi ju exakt vad folk har sagt, men ibland kan de ha glömt, eller så tycker någon att ”nja, här kanske jag lämnade ut min mamma lite för mycket”! Så sätter det igång igen. Bara textarbetet … my god …
Bra sammanfattning där! Har du tid för några fritidsintressen?
– Jag har alltså så många intressen som jag brinner för! Jag är ganska engagerad i natur, får jag säga, men det är jättesvårt att välja, jag är intresserad av så oerhört mycket. Det känns så konstigt om jag säger till exempel … fågelskådning, det handlar om att det finns ett lugnt meditativt tillstånd ute i naturen. Men det är också att man lär känna naturen, jag kan ju på veckor när säga att nu kommer den här sortens fågel komma till Sverige och jag vet också var den kommer att landa, det finns mygg där eller den typen av larver och växter. Folk tycker ju att liksom fågelskådare … en riktig fågelskådare, vilket jag inte är, han eller hon är ju otroligt skicklig meteorolog.
– Men jag är också intresserad av växter, jag har ett hus på landet där jag samlar på växter från hela världen. Så jag har ett orangeri där jag försöker att odla växter som absolut inte ska kunna överleva i Sverige, men jag lyckas, pratar med dem och ger dem mycket kärlek! Växter för mig är också ett liv och det är, tänk dig att du tar något skott från någonstans som Jordanien eller Marocko, att få den växten att överleva sedan efter allt jobb.
– Matlagning är en jättestor passion, jag är besatt av smaker! Folk tycker, men jag vill inte säga det själv, att jag är grym på att laga mat.
info@opulens.se
