Gå vilse i konsten

Konst

UTTRYCK. ”Att skapa bilder av sin tid är viktigt. Det känns befriande att manifestera och få saker manifesterade”, skriver Ida Thunström. 

I början av förra seklet gick samhällsutvecklingen så snabbt att det ibland var lite svårt att hänga med. Industrialism, urbanisering och nya spelregler, allt tycktes förändras i raketfart. Upplösning, utveckling, framtidstro eller oro, – det är lätt att bli lite vilsen, och det är intressant att se hur vi hanterar det.

1909 publicerades det futuristiska manifestet i en italiensk tidning. Den nystartade kulturrörelsen bestod av en samling poeter, konstnärer, arkitekter och musiker som fascinerats av samhällets nya tempo. Futuristerna bejakade den nya stadspulsen och maskinernas intåg. Det traditionella skulle rivas och ett nytt, starkare samhälle skulle skapas från grunden. Rörelsen präglades av ett förhärligade av krig och våld, framtidstro och nationalism. Kopplingar till den italienska fascismen var starka och uppenbara. Gruppen ville vara ”ett slag i ansiktet på den allmänna smaken”. Nåväl, när det blåser hårt måste man finna något stabilt att hålla fast i. Vad vi kan lära oss av det förflutna är väl det att det aldrig är bra att hålla för hårt i sina sanningar. Istället kan det vara bra ibland att acceptera och erkänna att man är lite vilsen.

Under det tidiga 1900-talet såg vi även expressionister som Edvard Munch, Käthe Kollwitz och Oskar Kokoschka. Skarpa linjer, starkt uttrycksfulla ansikten och kroppar, förvridna färger som snarare beskriver känslan av upplösning än påstår sig ha koll på läget.

Att skapa bilder av sin tid är viktigt. Det känns befriande att manifestera och få saker manifesterade. Att vara i upplösning är inte fel, utan del av en utveckling. Vi närmar oss vår tillvaro på olika sätt, vi kan vända oss inåt eller utåt. Men det kan bli farligt om vi tror oss ha för många svar.

I Sverige tror vi gärna det. Alldeles nyss hade Makode Linde vernissage med utställningen Negerkungens återkomst på Galleri Léger i Malmö. Eller, som Linde döpte om det till, ”Galleri Neger”. Linde är konstnären bakom verket Painful Cake (2012), den omtalade ”Negertårtan”. Han behandlar fortfarande samma frågor, och inte helt oväntat uppfattades Negerkungens återkomst på ”Galleri Neger” som rasistisk och blev också polisanmäld. Vi är snabba med att polisanmäla konst i Sverige. Ändå är vi inte så mycket mer rättrogna än andra folk, är det inte lite naivt och skenheligt? Det kan lätt gå snett när man tycker sig veta bättre än andra.

Konst som Makode Lindes har en tendens att slå ut vår moraliska kompass. Den sätter fingret på den vilsenhet vi borde uppleva inför de komplexa etiska frågor vi står inför och borde ställa istället för att bete oss som att det handlade om självklarheter. Det handlar inte alltid om att provocera publiken genom att gå emot rådande god ton, utan om att provocera den genom att visa att det kanske inte är så enkelt ändå, det där att tänka rätt.

Konst behöver inte röra sig om det samtida politiska klimatet för att kännas angelägen. Verk som utmanar det svenska diskussionslocket gör inte bara inlägg i samhällsdebatten. De ställer frågor om vilka vi är och vill vara, och de öppnar – som sig bör – för fler frågor och färre svar.

Skriet är ju kanske inte det gladaste konstverket i historien. Om alternativet att förhålla sig till ett nu som känns lite kaotiskt är att bejaka krig och fascism, så väljer jag dock hellre det där med förvirring och ångest.

Och då kan det som sagt vara skönt att få se sin egen vilsenhet manifesterad. Konst som Lindes kan bli lite balsam för själen. Är det inte märkligt att sånt ska behöva polisanmälas?

IDA THUNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunstrom

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen