Frihet som omdefiniering av spelreglerna

Konst
Från Wienaktionisternas performance på Kölns konstförening 1970

GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Det är ett märkligt ord, frihet. Att se det som något rent positivt är ointressant, inte minst i samband med konst. Två ord som används väldigt ofta men som egentligen inte säger så mycket – för vad innebär ett  fritt konstnärskap?Från hämningar, från prestationskrav, från ansvar och konsekvenser, eller rentav fritt ifrån intellektuell analys?

Enligt existentialisten Jean-Paul Sartre är människan dömd till frihet. Vi är inte bundna till något, det finns ingen Gud som bestämmer, våra liv består enbart av våra val och handlingar. Han menar också att detta krav på handling för att vi ska kunna existera på riktigt, är oerhört ångestfyllt.

Då blir ju den mest ångestfyllda handlingen, den svåraste, också den i vars utförande vi lever som allra mest. Då vi i störst utsträckning aktiverar vår frihet, då vi sätter oss över regler och moral, rädslor och osäkerheter.
Stor frihet kände isåfall den amerikanske body-artkonstnären Chris Burden, då han i verket Shoot (1971) fick en vän till skjuta honom i ena armen med ett gevär. Det är en ganska skakande sak att se, för publiken, och gick utanför det som inte riktigt fanns inom den tidens konstnärliga begreppsvärld.

Men att uppleva något som chockar oss är en öppning till nya vägar. Det vi inte förstår kan, även om vi inte vet om det, medverka till skapandet av nya tankebanor. Riktiga frihetstagare omdefinierar spelreglerna. De öppnar upp för nya kontexter som vi kan strukturera våra världsbilder efter, och inom.

Under 1960-talet sysslade de så kallade Wienaktionisterna, en grupp bestående av bland andra konstnärerna Hermann Nitsch, Otto Muehl och Rudolf Schwarzkogler, med en extrem form av body art. Deras aktioner innehöll mycket naket och blod, kött, sex och avföring. I performances/happenings som bestod av sadomasochism, självstympning, ritualer och orgier, överskrider de både kroppens och moralens gränser så pass att viss dokumentation är närmast outhärdlig att se. De passerar sin publiks inre gränser totalt. Nästan hänsynslöst. Allt som är kroppsligt muteras och trasas sönder. Och när jag ser det är det något som spricker även inuti mig.

Nu skedde ju detta på 1960-talet, och idag finns det inte så mycket revolutionärt att hämta i denna extrema form av body art, men det är ett tydligt exempel på hur våld, som man inte är van vid att se, triggar fram nya strukturer inom ens sätt att tänka och känna.

Wienaktionisterna tog sig enorma friheter. Som människor och som konstnärer. Med andras kroppar, med de som medverkade i deras happenings, med djur, kadaver, och publikens känslighet. Men det fick publiken att gå utanför sina egna gränser och vidare. Något inuti oss går sönder när vi betraktar något som känns orimlig. Men det ger oss samtidigt en möjlighet att bygga ihop nya oss, på nya sätt.

I konstens namn finns så många möjligheter, att ta oss igenom detta utan att vi behöver göra det själva. Att se det mörka tydligt, att våga ta i det och smaka på det, visst är då det frihet? Att våga leva i en ständig ström av förnyelse. Det är en nödvändighet och ett tvång om vi ska komma framåt. Förstörelse. Insikter. Förnyelse.

IDA THUNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunstrom

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

”Ingen aning”

RELATIVISM. Channa Bankier funderar över uttrycket ”ingen aning” och hur relativismen brer

Starkare än nånsin

KONST. Konstnären Channa Bankier begrundar den pågående pandemin. Hon sänder en ”selfie”