CORONAKULTUR. Mathias Jansson reflekterar över isoleringen som fenomen i konsten. Ett aktuellt ämne i en tid av karantän och restriktioner.
Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma, för att citera den amerikanska filmregissören Orson Welles. Så varför tycker vi då att det är så svårt att vara ensamma och isolerade? Kanske ger Welles oss svaret i den berömda scenen i filmen Citizen Kane som han både skrev manus till, regisserade och spelade huvudrollen i.
I den inledande scenen ligger huvudpersonen, den förmögna tidningsmogulen Charles Foster Kane på sin dödsbädd. I handen håller han en snöglob som faller ur hans hand och krossas mot golvet samtidigt som han uttalar sina sista berömda ord ”Rosebud”. Trots ett oerhört framgångsrikt liv både karriärmässigt och ekonomiskt längtar Kane vid dödens rand efter Rosebud, barndomens kälke som symboliserar familjens gemenskap och kärlek. För Welles citat i inledningen fortsätter nämligen med: ”Endast genom vår kärlek och vänskap kan vi skapa en tillfällig illusion att vi inte är ensamma.”
Vi människor är flockdjur som behöver närhet och gemenskap för att må bra, men trots det finns det många som söker avskildheten och ensamheten under kortare eller längre perioder i livet.
Historien är fylld med människor som frivilligt valt att ställa sig utanför samhället som den antika filosofen Diogenes som självisolerade sig från samhället och valde att bo i en tunna eller den helige Hieronymus som under en tid valde att leva som eremit i öknen.
Eremitlivet var i längden inte något för Hieronymus så han återvände till storstaden Konstantinopel och det gäller väl för de flesta av oss att ensamhet kan vara bra för oss under kortare perioder i livet. När vi är ensamma hinner vi varva ner, reflektera över livet och komma ikapp oss själva, men i längden bryter ensamheten ner vårt psyke.
Om inte Robinson Crusoe hade hittat sin Fredag hade han nog blivit galen, och Tom Hanks karaktär hade nog lyckats tagit livet av sig i filmen Cast Away om han inte börjat pratat med sin låtsasvän, volleybollen Wilson.
Det finns en del exempel på konstnärer som har undersökt vad isolering gör med oss människor. Den kinesiska konstnären Ai Weiwei fängslades 2011 av den kinesiska staten och hölls inspärrad och isolerad under 81 dagar. Det är ett öde som drabbat många journalister, bloggare och konstnärer som uttryckt åsikter som inte passat diktaturens styrande elit. Sina erfarenheter presenterade han på den 55:e Venedigbiennalen 2013 där han hade byggt upp sex slutna rum som besökaren kunde titta in i genom ett litet hål och se ett diorama med olika scener från hans vardag i fångenskapen. Det var scener som präglades av vardagliga ritualer som äta, sova, gå på toaletten och förhöras, där Ai Weiwei hela tiden var under konstant bevakning. Även om han hade vakter kring sig hela tiden, så fick de inte tilltala honom.
En annan kinesisk konstnär som arbetar med långa utdragna perormanceverk kring isolering är Tehching Hsieh. I verket One Year Performance 1978–1979 (Cage Piece) låste han in sig i en träbur på drygt 6 kvadratmeter med bara ett tvättfat, en spann och en enkel bädd. Under ett år varken talade, läste, skrev eller såg han på tv. Allt övervakades och dokumenterades så att konstnären inte skulle fuska och smita ut ur sin bur.
I ett annat av Hsiehs performanceverk One Year Performance 1985–1986 (No Art Piece), så gjorde han under ett år ingen konst, han varken läst om, såg på eller talade om konst. Vilket i och för sig är en paradox i sammanhanget då hela hans performance var ett konstverk. Han blev ju själv konst under ett helt år.
Den franska konstnären Abraham Poincheval söker sig också till extrema isolerade situationer. Efter att ha tillbringat en vecka i ett underjordiskt hål valde han att tillbringa två veckor inuti en björn. Björnen var förstås uppstoppad och specialkonstruerad så att konstnären kunde sitta inuti den. Under sin vistelse i björnen skulle han äta, sova och uträtta sina behov där.
Under de två veckorna som performancen varade stod björnen uppställd på ett jakt- och naturmuseum i Paris. Poinchevals performances är inget för den som lider av klaustrofobi. Förutom björnen har han även tillbringat en vecka inuti en sten som han holkade ur så att han precis fick plats med sig själv och nödvändiga förnödenheter. Utan begrepp om tid och rum tillbringade han sedan en vecka i stenen innesluten i sig själv.
Dessa extrema tillstånd av isolering i små utrymmen används av många regimer som tortyr, eftersom isolering och ensamhet bryter ner människors psyke. Men om den är självvald och frivillig kan den å andra sidan fungera som en form av meditation och en andlig inre resa för att “hitta sig själv”.
Den pågående coronapandemin tvingar flera av oss att vara isolerade och socialt distanserande mot vår vilja, och jag tror det flesta längtar tillbaka till vardagen då man åter få träffa vänner och släktingar och umgås igen. Men de flesta av oss skulle nog må bra av att kunna dra sig undan och vara ensamma ett tag från sina hektiska och uppbokade liv, utan för den skull behöva krypa in i en sten eller drabbas av en pandemi.
info@opulens.se
