UTSTÄLLNINGAR. Susanne Liljedahl har gjort en konstrunda i Danmark och bland annat sett utställningar på Fyn och Jylland. Här är hennes rapport.
Danmarks spännande konstliv upplevs inte bara i Köpenhamn med omnejd. I den bistra vintern som ibland avtecknar sig som en dimbank tog vi vägen mot Fyn och Jylland, och stannade bland annat till vid Tirpitz, Aros och Kunsten.
I Blåvand positionerar sig en flerdimensionell arkitektritad betongbunker med underjordiska gångar – Tirpitz. Museets utställningar Den skjulte vestkust, En haer av beton och Havets guld sjuder av den dramatiska historien i Västjylland. I Den skjulte vestkust visas en 20 000-årig tidsresa från mammutarnas tid fram till idag i 4D format med ljus- och ljudeffekter. Det är spektakulärt, det är en aning svindlande
Utställningen En haer av beton utvecklar sig som ett spänningsfält och vi varseblir andra världskrigets historia i regionen, berättad av de människor som själva upplevde det. Vi möter kamp och motståndsrörelser mot naziregimen i Tyskland. Museet är ett Memento, och nog går det att dra paralleller till det hårdnande samhällsklimatet i vår tid med antidemokratiska, extremistiska och nationalistiska tendenser.
Annars är risken med den här typen av temamuseum, eller upplevelsecenter, att innehållet förmedlas som en show om svunna epoker som egentligen inte är så angelägna idag. Som om dåtid, nutid och framtid inte har några som helst kopplingar – som om att det är omöjligt att urskilja mönster eller sammanhang.
På många museer och konstinstitutioner i Danmark drivs man emellertid både av passion och kompetens att förvalta och förmedla kulturarvet, på ett sätt som gör det relevant för nutidsmänniskan. Öppenheten för olika pedagogiska metoder, även normkritiska, står högt i kurs baserat på behov av nytolkningar.
Kulturarvet är en viktig del av människans historia och identitet, det lever i vårt medvetande. Inte som något statiskt, utan mera som något dynamiskt. Successivt upptäcks vad det är som definierar ett kulturarv, hur det utvecklar sig och vilken roll det spelar i människans liv idag.
Genom att vi upptäcker både äldre och modernare konst får vi mening i den samtida kontexten och även vår självförståelse utmanas.
I Danmark är arkitekturen ett frapperande konstverk i sig. Aros konstmuseum i Århus med ljusa rymder och spännande linjer är ritat av Schmidt Hammer & Lassen och i den runda glasgången på taket Your Rainbow Panorama ses Århus på ett annorlunda sätt i regnbågens färger. Panoramat har skapats av Olafur Eliasson. Själva byggnaden sägs vara inspirerad av Dantes Den gudomliga komedin. Arkitekturen har också liknats vid ett fristående trapphus à la Guggenheim, New York. Successivt rör vi oss från källaren, eller katakomberna, med installationer genom de många våningarna till taket. I mitten en väldig spiraltrappa.
I Aros universum exponeras fantastiska samlingar från en äldre dansk guldålder, Hammershöi och CoBrA fram till postmodernismen och nu. Objects of Wonder – from piedestal to interaction, Human Nature och Far from Home är några av utställningarna. Ett av de mest iögonenfallande verken i Human nature är den enorma skulpturen Boy (1999) av den australiensiske konstnären Ron Mueck. Fem meter hög med en vikt av 500 kg. Vem är han? Boy sitter på huk och betraktar besökaren. Ansiktsuttrycken och sinnesstämningen skiftar beroende på var vi placerar oss i förhållande till honom. Ibland ser han rädd ut, ibland mer betänksam och reserverad. Kommer man nära, och tittar mellan armarna, ser man ett leende. Skulpturen sägs symbolisera drömmar och hopp och Ron Mueck har inspirerats av sitt lands ursprungsbefolkning, aboriginerna.
Objects of wonder är en skulpturutställning, i samarbete med Tate i London, som motiverar besökaren att komma i kontakt med kroppen och samtidigt involveras i verk av konstnärer som Anish Kapoor, Damien Hirst, Sarah Lucas och Donald Judd. Hela scenografin utmanar förhållandet mellan rum, konst och betraktare. Visst vidgas mitt sinne för estetik och formspråk. Ändå upplever jag inte någon större förvåning i Objects of Wonder och ser ibland en bristande koherens mellan ett verks idé, utformning och kvalitet.
Att besökaren är viktig i dialogen börjar man inse på allvar i grannlandet. Aros inbjuder exempelvis till debatter och samtal om utställningarna och aktuella ämnen i Samtalesalon och Livemagasinet.
Sedan hinner vi bara med glimtar av den skotske konstnärens Douglas Gordon i utställningen In My Shadow. Han presenteras som en av den nyare tidens viktigaste videokonstnärer med “… fascination för det mörke och rå, men i hans vaerker finder man også en sart og fintfölende spraekke som udstråler en glimt av lys och håb…“.
Det går inte att förälska sig i allt, men konsten har onekligen unika förmågor att röra, beröra och bidra med nya infallsvinklar och perspektiv.
På Kunsten i Ålborg iscensätter man en del av sin ovärderliga samling av modern dansk och internationell konst för att skapa möten och dialog mellan människor.
Utställningen Lets talk handlar om tre teman: ideal, gemenskaper, och gränser. “Det moderne samfund bygger på en grundidé om styrken i faellesskapet – men har faellesskapet fået et nyt udtryk de senere år? Hvad är det ideelle – og hvem är det ideelt for? Hvor går graensen – og kan kunst flytte graenser?”
William Scharffs målning Nocturne I-IV (1921) är ett exempel på en modernism som strävar efter en ny klassicism med symmetri och harmoni. Verket kan ses som en hyllning till den sunda och harmoniska människokroppen i förening med naturen. Framför målningen står dåtidens kvinnoideal i form av Kai Nielsens klassiska skulpturer: Venus med äpplet (1918-1920), Två systrar (1916) och Stående kvinnofigur ( 1921). Men är detta även ideal som vi bör sträva efter idag? Hur ser egentligen den ideala kroppen ut idag?
Den dansk-engelska konstnären Nina Saunders representeras med den något groteska Fox with Issuses (2012). Hon använder kasserade möbler som dekonstrueras och modifieras till skulpturella möbelhybrider. Möbeln representerar hemmet, intimsfären och den småborgerliga idyllen, medan räven som ligger i röda schäslongen representerar ångest, drifter, känslor. Den har fått plats i schäslongen som om den var på konsultation hos psykologen, och psykologen är besökaren.
Kunstens arkitektur i marmor, redwood och ask är skapad av Elissa och Alvar Aalto och Jean-Jacques Baruel. En ganska återhållsam arkitektur, men inuti sprakar det av färger och brännande samtidsfrågor i en bro mellan då-, nu- och framtid.
info@opulens.se
