Att reparera världen

Konst
Susanna Jablonskis utställning på Havremagasinet. (Foto: Santiago Mostyn)

KONST. Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? skriver Paulina Sokolow som sett Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller i samband med Luleåbiennalen.

Susanna Jablonski
Long Time Listener, First Time Caller
Havremagasinet i Boden
Luleåbiennalen 2020
Visas t o m 14/2.

Susanna Jablonski (född 1985) är baserad i Stockholm och Berlin och arbetar med skulptur, video, ljud. Hon kombinerar gärna hantverksmässigt konstfullt utförda objekt med funna vardagsföremål i installationer. Hon gick Kungliga konsthögskolan i Stockholm 2012 – 2017 och hennes verk finns bland annat i Statens Konstråds samling.

Efter massakern vid synagogan Tree of Life i Pittsburgh 2018, då elva personer sköts ihjäl av en man som samtidigt skrek att ”alla judar måste dö”, blev många vänner och anhöriga till de döda intervjuade av amerikanska tidningar. Ett särskilt judiskt uttryck bland de chockade och sörjande kommentarerna återkom: tikkun olam. Det är hebreiska och kan översättas ungefär ”reparera världen” eller som någon sa, ”läka världen.” Uttrycket kommer ursprungligen från en mystiktradition, Isaac Luria, en ledande gestalt inom det kabbalistiska samfundet i Galiléen på 1500-talet.

Han predikade för sina anhängare om vikten av att inte bara vårda sina själar genom moralisk renhet, men också genom en strävan att helandegöra universum, ett kosmos som förfallit till följd av människors destruktiva drifter.

Många samtida anhängare av den lurianiska tolkningen av tikkun olam som grunden för att fullända världen, bortser från att hans idéer var betydligt mer esoteriska än politiska eller sociala, men det finns ändå en gemensam nämnare: övertygelsen om att det är människors förpliktelse att utföra handlingar som reparerar en trasig värld. De här tankarna kommer till mig när jag närmar mig Susanna Jablonskis nya verk i Havremagasinet.

Del av Susanna Jablonskis utställning på Havremagasinet. (Foto: Thomas Hämén)

En känsla av besjälad vaghet och desorientering ligger som en lätt slöja över Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller, som visas på Havremagasinet under Luleåbiennalen.

Platsens historiska tyngd och själva byggnadens arkitektur med de många träpelarna och stora ljusinsläpp är det som först vill fånga uppmärksamheten. Det tar en stund innan blicken kan stanna upp och vila i detaljerna och följa med i hur konstnären intervenerat med rummet, som är fyllt på alla nivåer av märkvärdigt mångtydiga objekt, ovilliga till varje ansats att omedelbart definieras. Hade det handlat om en text, skulle orden bara ha varit till hälften igenkännbara, isärplockade, avstavade med bindestreck utan bindeord. Nu är det fråga om en samling så vitt skilda föremål, som ett antal vita, amorfa spökliknande stoder, skira, blå, fritt svävande glasmobiler eller små, små hammare som med hjälp av delikata minimotorer slår mot byggnadens träpelare. De knappt märkbara slagen blir som signaler för att väcka rummet till liv. En darrning som sätter historien i svängning.

Havremagasinet, den strama gulputsade drygt hundraåriga byggnaden, är Bodens största. Med sina 3600 kvadratmeter uppfördes det för att härbärgera det för människor och hästar så livsviktiga spannmålet för den nordliga garnisonen, ett av Sveriges under lång tid mest strategiskt belägna försvarsområden. Idag är huset förklarat byggnadsminnesmärke och fungerar som konsthall, en av landets till ytan största och ett ståtligt monument över Norrbottens händelserika 1900-tal. Vilka historier finns gömda här? Susanna Jablonskis installation blir ett flerstämmigt lystrande varsamt närmande till ledtrådarna.

Del av Susanna Jablonskis utställning. (Foto: Santiago Mostyn)

På ett lågt podium på golvet ligger delar av metall- och skrotbråte omsorgsfullt utplacerat över ytan. De deformerade metall-, glas- och cementfragmenten bildar något som påminner om en rekonstruerad och noggrant inventerad arkeologisk fyndplats. Och fynd är just vad det är. Fragmenten har konstnären mycket riktigt hittat och plockat upp från en annan historiskt laddad punkt bara några kilometer bort: de så kallade Tyskmagasinen i Karlsvik utanför Luleå.

Här fanns fram till för ett par år sedan ett par lagerbyggnader som fått sitt informella namn efter att de använts för den tyska arméns krigsmateriel under andra världskriget. De fungerade som lagerplats för fodersäd, konserver, havre och korn för vidare transport till den nazistiska ockupationsmakten i Norge och Finland. Ett skamligt men väl beforskat kapitel många av oss har läst om i skolan, men sällan konfronterats med konkret. Några monument byggs knappast för att minnas mörka och svåra kollektiva minnen som saknar alla former av heroiska inslag.

Den svenska samlingsregeringen gjorde det för att troligen undvika att väcka idén om en ockupation även av Sverige. I detta troligen ligger och skaver samvetsförhandlingar som inte kan få någon ro, utan fortsätter att ömma som ett smutsigt sår. När byggnaderna brann ner 2016 blev det aldrig aktuellt att återuppbygga dem eller för den delen ersätta dem med någon form av minnesmärke. Trots att det gått snart fem år sedan, ligger brandresterna kvar på tomten. Några av dem ligger nu på de låga podierna i Havremagasinet och i små grunda hyllor i de stora vita stoderna.

Del av Susanna Jablonskis utställning. (Foto: Santiago Mostyn)

Från taket i rummet hänger också flortunna glasföremål, mjukt formade igenkännbara objekt, som en fiol och två händer i en talande gest. Detaljer lätt igenkännbara ur konsthistorien och de återkommande scenerierna i Marc Chagalls bitterljuva målningar med skärvor av minnen från barndomsstaden Vitebsk i Belarus.

Marc Chagall (1887–1985) räknas till de viktigaste europeiska konstnärerna i det stora modernistiska projektet. I hans konst får abstraktionens fasettformer och uppbrutna bildyta en konkret innebörd, tätt sammanbunden med en judisk erfarenhet av utsatthet och våld.

Ett brutalt styckande av tradition, hembygd och trygghet. Färgerna på hans dukar glöder och skimrar i livets nyanser, men bildytan är uppbruten i bitar som inte passar ihop. De måste lagas med det som finns kvar, skevheterna måste accepteras.

Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? Mitt i rummet står två skulpturer som intuitivt utgör det ställföreträdande levandes närvaro. Något med ett pumpande hjärta. Den ena utgörs av en sorts organisk ställning i korgmaterial. Mest av allt liknar den ett djurs bräckliga bröstkorg, skelettet som ska skydda alla vitala organ. Den andra är också flätad i korg men är även beklädd med fjädrar, även det som en djurkropp. Titeln är Dov, som betyder björn på hebreiska. Kanske kan vi inte förstå och läsa av världen om vi inte först känner empati med den, strävar efter att känna dess smärta och vilja till liv? Iscensätta tillblivelsen med händerna.

PAULINA SOKOLOW

 

Det senaste från Konst

Kulturellt dubbelliv

1960-TALET. Channa Bankier blickar tillbaka på 60-talet och det kulturella dubbelliv hon