Att återvinna kroppen

21 aug 2017

FÖRGÄNGLIGHET.  “Jag har lärt mig behärska konsten att se sorglös ut när jag bär på många sorger. Jag klär upp mig, klär ut mig. Döljer den gråa huden under vackert prakt”, skriver Sara Abdollahi.

Varje ny årstid kommer med löfte om förnyelse. Kroppen som ska ombesörjas, tränas, skrubbas, köpa sig ren. Hösten med sitt ljus, det kommer senare och försvinner snabbare nu. Och som vanligt med varje säsong: ut med det gamla och in med det nya. Jag står framför spegeln. När jag drar kammen genom håret följer det med. Går av, faller ned. Karismakvinnor lagar kroppen med träning och vitaminer, C för huden, D mot trötthet och B-12 för håret. En vitamin för varje funktion i kvinnokroppen. Ett träningspass för varje muskel som inte längre spänner.

Jag är klar med kamningen och ett dött okänt djur uppenbarar sig, lägger sig tillrätta på mina tår. Utanför mitt fönster är staden tillbaka efter sommaren. De vita trendkänsliga kropparna som snabbt passerar hemlösa, utan att vilja se. De springande råttorna som letar pizzarester på den gråa trottoaren. Den sista värmen från sepiahimlen som tränger sig in genom de neddragna persiennerna, just där de är sönder. Förut tänkte jag att det hängde på kroppen: om jag tvättade bort sminket skulle huden skimra i guld. Om jag klädde mig vackert skulle kroppen bli ett med tygernas fallande skönhet.

Träning, jag köpte bra skor för jag tänkte träna bort mina nittionio problem (men jag var alltid för slö). Nu står jag här. Framför spegeln. Jag kan se var linjer skär som svarta knivar in i ansiktet och gröper ur djupt mörker. Ut med det gamla, in med det nya. Jag vet att en kvinnas skönhet är övergående. En kvinna blir gammal och tappar skönhet, en man blir mognare, han kan bara bli bättre med åren. Jag vill åka till återvinningscentralen och återvinna kroppen. Istället återvänder jag till kläderna, en duvblå överklasskappa med päls, ett dyrt matt rött läppstift, kanske från Mac.

Jag känner något när jag drar med handen över 100% siden eller fint italienskt skinn. Jag har lärt mig behärska konsten att se sorglös ut när jag bär på många sorger. Jag klär upp mig, klär ut mig. Döljer den gråa huden under vackert prakt. Det välkända sambandet mellan att förebygga ett tomt inre med ett flärdfullt yttre som konsumtionens hjärta är inget nytt fenomen. Jag har börjat läsa Konsumtionsliv och plötsligt inser jag att den handlar om mig. ”Nya behov behöver nya varor; nya varor behöver nya behov och begär”, skriver Zygmunt Bauman och skildrar hur det ögonblick vi slänger gammalt och köper nytt kan jämföras med att lämna det förgångna bakom oss. Som ett jobb, ett förhållande, ett läge man befinner sig i. Man kan få en kick men snart är tillfredsställelsen över och förtrollningen bruten.

Intresse för kläder och stil i kombination med en vilja att hålla kroppen hälsosam är inte ett tecken på en människa som är tom och ytlig. Problemet uppstår när kroppskontrollen blir för stor. Karin Johannisson formulerar det i essän Själen är kroppens fängelse:

”… självdisciplineringen ska både märkas och inte märkas. Själva disciplineringsbegreppet är som en underlig symbios mellan gamla protestantiska dygder som karaktär, tuktan och moral och nya amoraliska som individualism, narcissism och förmåga att väcka begär. Genom de nya karriärsystemen som förvandlar varje socialt fält till ett slags catwalk har kroppen kommit att handla om marknadsmässighet, konkurrens och karisma. Rättigheter och skyldigheter kopplas i allt högre utsträckning till individen. Föreställningen fördjupas att vi alla är fria – eller tvungna – att skapa våra jag, vår hälsa, vår normalitet eller vår avvikelse”.

Vi vandrar inte genom livet på någon catwalk även om samtidens besatthet vid fotografiet och det flyktiga ögonblicket kan få det att kännas så. Inte heller är vi alla fria att skapa och omskapa våra liv med tillhörande hälsa och skörhet. Och, allt ljus och mörker som varje årstid uttrycker är ett pågående liv. Inget liv kan på riktigt levas med tillrättalagda kroppar som ständigt behöver repareras, döljas, skrubbas lena. Det fula är också det vackra. Vår relation till kroppens åldrande är oundviklig och smärtsam. Huden hänger, linjerna markerar ansiktet som svarta bookmakers. Kanske är linjerna i våra ansikten ett tecken på att kroppen faktiskt inte förfaller utan tvärtom står stadigt. Linjerna uttrycker det liv vi en gång levde och nu lever. Och, vi fortsätter andas oss genom bubbelskrattet och saltvattentårarna, granithimlen och sepialjuset, livet och döden. 

SARA ABDOLLAHI
sara.abdollahi@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Sara Abdollahi

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano" på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension. dokumentärfilm, mode, modehus, modeskapare, film, SVT Play,

Vad vill filmen om John Galliano?

FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John
WORTH. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om Worth, skaparen av haute couture. Här följer Anne Edelstams rapport. mode, design, utställning, Paris, retrospektiv, formgivare, fransk kultur,

Worth – skaparen av haute couture

MODEHISTORIA. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om