ESSÄ. Kan själen ha ett landskap? Den frågan försöker Stellan Lindqvist besvara i denna essä. Bland annat skriver han om två specifika öar.
”Själens landskap”
Kan själen ha ett landskap, ett ställe den är ett med, där den är hemma? Berg, vatten, floder, moln, träd, gräs, hus. Jordiskt. Samtidigt inte. Mitt växte fram långsamt, prövade sig fram, tog många år på sig. Då det återkommer ofta måste det betyda någonting tänker jag. Det hela är gåtfullt. Landskapet är enkelt, mycket enkelt, avskalat, arkaiskt nästan. En plats för det man är, men inte vet att man är.
Suget, det märkliga suget. Varför?
Två öar.
En grön ö i ett stort hav, höga svarta klippor nedstörtande som ett värn, stora trädlösa ytor i öns inre. Husrester som radar upp sig i det gröna. Man anar människor, men ser inga. 1953 evakuerades den kvarvarande befolkningen från Great Blasket Island utanför Irlands västkust, ett trettiotal, kanske fyrtiotal, de flesta äldre. En ny tid hade sipprat in, fastlandsfolket som kommit dit allt oftare berättade om ett enklare sätt att leva. De står i kö, ett trettiotal, för att gå på båten, kvinnorna erbjuds en stödjande hand liksom de äldre. Bilderna jag ser på min skärm lämnar mig inte. Det inte bara är en boplats de lämnar, de lämnar något mer, en månghundraårig historia, en värld mättad med mening. I deras ansikten insikten att utträdet aldrig kan kompenseras, att livet nu, det på fastlandet, kommer levas famlandes, i dunkel. Jag har varit där. Från Dun Quinn, en by på Irlands västkust, blev vi, gruppen jag ingick i, körda i gummibåtar. Ingen hamn fanns, hade aldrig funnits. Svarta klippor, lång kritvit sandstrand, iskallt kristallklart vatten, grönskimrande. Längre upp en stor grön yta, mjukt böljande, väldig i sin omfattning. Stengärdsgårdar utan synbart mönster löpte hit och dit. Två rader av hus, rester av hus längsmed det gröna. Stora platta stenar låg lite här och var, en stenlagd gata måste en gång löpt längs husraden. En känsla av övergrepp fyllde mig. Ögat som betraktar, som beskriver, som tror sig förstå. Det var som husen protesterade, ville säga att de levde. Röster hördes de inte, ansikten, lyste inte solen upp dem, ben rörde de sig inte? Allt hade bara gömt sig, för att en dag förstås igen, måste förstås igen.
En gång talades gaelic i husen på denna ö. Annat ljud, annan melodi, annan syntax, annan grammatik, en gång sammanvuxet med ön och människorna, nu musealt. Ta´ gra´ agam duit, I love you (innebörden sannolikt starkt avvikande från vår). På fastlandet snavade språket, föll samman, förintades av tiden. Vilket i detta sammanhang och mycket konkret betyder den brittiska imperialismen. Gaelic talas fortfarande av ett tusental, fläckvis, på västra Irland (galtacht).
På ön Hirta i ögruppen St Kilda cirka femtio sjömil väster om de Yttre Hebriderna evakuerades den kvarvarande befolkningen på 1930-talet. Människor hade då bott på ön i hundratals år, kanske tusen. De har radat upp sig för fotografen, gamla, unga, barn, som man gör när man inte vet riktigt varför man gör det, man underordnar sig, ingen ler, ingen skrattar. Vi vinkar åt dem som från ett fartygsfönster, de vinkar kanske tillbaka, ett litet tag, sen försvinner de. Var de lyckliga? En sån fråga! Deras kläder är alla lika, kvinnorna har sina, männen sina, barnen sina. Natur och knapphet skapar likhet. Torven grävs upp i blanka skivor, läggs på tork innan den kan skänka värme i stugorna. Ett fönster, kanske två, en öppen eldstad. Födan: fågel mest, tobisgrissla, sillgrissla, tordmule, lunnefågel. Någon firas ner utmed klipporna, fångar med håv, stoppar i en säck. Fisk från havet är mindre betydelsefullt eftersom havet är förrädiskt och ön saknar naturlig hamn, varför båtarna måste vara små och lätta och kunna bäras upp på stranden, en tunn spantstomme klädd med tjärade sälskinn, Curach. Och så får och lamm och den säl man lyckats skjuta. Följ med säger fotografierna jag tittar på, följ med och fånga lunnefågel från klipporna! Jo repet håller! Vi håller! Männen skrattar, de vill slå på ljuset och färgerna, de vill säga: vi finns, vi finns! En kvinna tittar ut ur ett vitkalkat hus, alla hus är vitkalkade, torkar sina händer mot förklädet, kisar, handen mot pannan som en solhylla, Titta in, säger hon. Hur sammansmälte de allt, människorna på den lilla ön? Havet, stormen, umbärandena, utlämnadheten, arbetet, kärleken, sorgen, glädjen, oron? Ett gåtfullt ”vi”. En sorts själ. Förstår vi?
Förstår jag varför bilderna lever?
Vad är det som lockar? Enkelheten, allt avskalat, en arkaisk urscen? Mat, kärlek, värme, mening, inget mer.
Eller skönheten? Jo, skönheten, absolut skönheten!
En dag, en stilla dag, en dag utan ärende eller brådska, när himlen var blå och vinden inte blåste alltför våldsamt, gick någon upp på det svarta berget, en kvinna tänker jag. Hon såg ut över sin ö, det enda hon egentligen kunde se förutom det oändliga havet, nu blått liksom himlen ovanför henne. Vad hon såg? Nej, hon såg inte, under en kort stund såg hon inte. Något intog henne, fyllde henne. Hon såg inte den kritvita stranden långt därnere, hon såg inte det gröna som fyllde öns inre, hon såg inte den långa raden med små, små hus som sträckte sig från den ena kanten till den andra, hon såg inte de svarta klipporna, hon såg inte väldiga havet. Hon såg allt. Hon hade inga ord, eftersom sådana ord inte fanns. Hon skulle snart gå ner, men hon skulle inte vara densamma. Hon skulle glömma, men ändå inte.
Lászlo Krasznahorkai citerades i Dagens Nyheter: ”Skönhet existerar. Den ligger bortom en gräns vid vilken vi ständigt måste stanna; vi kan inte gå längre för att förstå eller röra vid skönhet, vi kan bara acceptera. Den är en konstruktion av hopp och en högre makt”.
Jag vill tillbaka, tillbaka till en orörd plats, till det olika. Inte bokstavligt, nej, inte bokstavligt, men till en fredad plats, en uppdiktad plats, halvverklig, overklig. Bort från den globaliserade och kommersialiserade världen i vilken vi alla är infångade; den väldiga maskinen som är hela världens maskin, som inte nöjt sig med att exploatera jordskorpan, havet, luften utan också invaderat våra själar, som gjort oss omättliga, gjort oss till handelsvaror, som fått oss att tro att individualitet och äkthet är detsamma som ett varumärke. Unikt inbillar vi oss. I stället, ironin och det paradoxala, vi blir alltmer lika. Ju mer vi strävar desto djupare tuggar vi oss in. Jo systemet knakar, som system alltid knakar. Förlorarna finns, de utanför, de ej inbjudna. De är olika, men på ett likartat sätt. Omvänt bara. De drömmer om ett återtåg till något förgånget, de drömmer om en etnisk ommöblering av världen, de drömmer om en ren plats där de alla kan återupprättas. Djupt omedvetna om att de leds av illusionister och demagoger.
Olikheternas död, fasan. Vart du än reser: samma städer, samma liv. Värmedöd, termodynamikens andra lag. Jo, jag vet, jag skulle inte kunna bo på Hirta eller Blasket Island, alltså det förflutnas Hirta och Blasket Island; även om jag kunde tala iriska. En månad kanske, en sommarmånad när det är fint väder. Tidsresor gör vi dock ständigt i drömmen, själen färdas motståndslöst. Nu, då, sen, vad är det? Ingen vet. Ett nu utan ett då, det vill säga utan minnen, går knappt att tänka sig. Vi skulle leva i ständigt nu, tiden skulle upphöra eftersom tid utan förändring är otänkbar. Ett nu utan ett sen är lika märkligt eftersom varje steg, varje handling då skulle tas och göras i blindo. Vi lever i alla tre, måste så, även om ljuskäglan, oskarp som ljuset från en gatlykta en höstkväll, är riktad mot ”nuet”. Minnesbilder, fantasmer, hela scenerier genomströmmar oss hela tiden.
Vi behöver alla ett landskap för vår själ.
info@opulens.se
