ROMAN. Robert Myhreld väljer att läsa en roman i syfte att bli på gott humör. Men så enkelt var det ändå inte.
Utgångspunkt: jag läste Jenny Offills roman Väder med inställningen att jag skulle bli glad. Rätt och slätt, inga större tilldragelser fick förekomma, exempelvis ett tredje världskrig, förintelseläger eller Katerina Janouch-citat. Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord. Boken är bra, oroa er inte, det här blir inte en diametralt annorlunda läsning bara för att visa hela den internationella (det vill säga den amerikanska, engelska och svenska) recensentkåren att de inte kan läsa. Romanen har utan tvekan gjort sig anställningsbar för en andra tryckning.
Jag blir naturligtvis inte besviken men inte heller alldeles till mig. Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.
Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?
Boken är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig och det finns hela tiden en glimt i ögat. Handlingen är enkel att känna igen sig i och sidorna är luftiga och asterisker särskiljer textstyckena. De små händelserna blir om man förstorar upp dem allvarliga. Missbruk. Hur man kan bosätta sig och förbereda sig för klimatets undergång. Kapitalismens konsekvenser.
När detta skrivs har delar av Kanada brunnit bort och områden i Centraleuropa tycks snart vara blott ett minne, bortsvepta av dödsfloder. Aktuella tilldragelser – liksom boken.
robert.myhreld@opulens.se
