Myhrelds marginalanteckningar: Förluster

Existentiellt.
Robert Myhreld_marginalanteckningar
Myhrelds marginalanteckningar. (Montage: C Altgård / Opulens. Grundbild från Pixabay.com)

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tips: Robert Myhreld har också ett Instagramkonto som heter just marginalanteckningar.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Tips: Robert Myhreld har också ett Instagramkonto som heter just marginalanteckningar.
ANVÄND DENNA!
ROBERT MYHRELD
robert.myhreld@opulens.se

Robert Myhreld är felutbildad och lade några hundratusen på en kandidatexamen i Personalvetenskap. Utbildar sig nu till Socialpedagog på Mångkulturella Finska Folkhögskolan, Göteborg. Pensionen är i stor fara. Recenserar lite varstans där han kommer åt. Hans värv bygger enbart på stulna åsikter och analyser som han gjort till sina. Det gör ju så ont att tänka på egen hand.

Det senaste från Existentiellt

Landet som icke är

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska
0 0kr