PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar.
Det är några dagar efter jul. Det råder kris i mitt förhållande. Jag sitter i köket med min vän Jakob – jazzmusiker och Walter Ljungqvistfantast. Vi har delat på två flaskor rött vin. Klockan närmar sig midnatt. Framför oss, på det cirkelrunda bordet av tungt trä, står två halvtomma glas ren mörk rom.
I många timmar har jag pratat. Jakob har lyssnat och kommit med råd. Vi har nått en punkt där det känns som att orden har tagit slut. Allt som kan tänkas sägas känns sagt.
En av katterna hoppar upp på bordet och stirrar genom oss. Jag går ut på uteplatsen. Röker två bloss på en fimp som svärfar lämnat några veckor tidigare när han var barnvakt.
När jag ramlar ner vid köksbordet på nytt byter vi helt riktning på samtalet. Vi pratar löst kring några ämnen innan vi börjar diskutera människans förhistoria. Om orsaken till att neandertalarmänniskan försvann. Vi är inte överens. Jag tror på fredlig assimilering. Jakob tror på ett utdraget folkmord.
Vi fyller på glasen med rom. Spritångorna stiger mot taket. Frustrationen växer. Ingen av oss kan övertyga den andre om riktigheten i sin syn på saken. Båda är lika tvärsäkra.
”Vi ringer till Svante Pääbo”, muttrar jag bestämt, ”han om någon kan svara på detta.”
Jakob googlar fram telefonnumret. Jag ringer. Pääbo svarar inte. Såklart han inte gör. Det är ju midnatt.
*
När Jakob gått hem gräver frågan vidare i mig. Det har den gjort länge. Och inte bara i mig. Ända sedan 1856, då man hittade den första i Neanderdalen i Tyskland har många undrat
.
Hur dog de ut? Svaret på denna fråga har skiftat med synen på dem.
Vilka var de?
Hur dog de ut?
Vilka var de?
Dessa två frågor tycks oskiljaktiga, det är som om svaret på den ena måste leda till svaret på den andra.
Hans 60 000 år gamla skelett var det första kompletta.
Jag bildgooglar fram den ikoniska svartvita teckningen från 1911 av konstnären Pierre Marcellin Boules.
Där är den. Boules tolkning av den gamle mannen från La Chapelle aux Saints. Den gamle mannen hittade de 1908. Hans 60 000 år gamla skelett var det första kompletta.
Vilka var de?
Hur dog de ut?
Boules teckning visar en hårig apmänniska som står tryckt mot väggen i en grotta. Den nakna varelsen utstrålar brutalitet. Den stirrar, men inte mot mig, betraktaren, utan åt ett annat håll. Blicken är tom, samtidigt som den är på sin vakt, den är naket djurisk, som en hyenas eller en rabiessmittad hunds.
Näsan är bred som en människoapas. Pannan är låg och överläppen halvt uppdragen. De stora tänderna är blottade i ett tanklöst grin.
I den vänstra handen håller varelsen en pinne eller påk. Den högra handen sluter sig krampaktigt kring något, troligen en sten. Varelsen har motstående stortår, som en schimpans. Hållningen är nedsjunken, knäna frysta i böjda positioner. Huvudet är framåtlutat och tungt, omöjligt att räta upp.
Boules teckning spreds snabbt över världen. Alla som såg den förstod hur det låg till.
Neandertalarmänniskan var mera apa än människa. Vår förfader, den felande länken, skulle, när den väl hittades, uppvisa helt andra egenskaper än de som den gamle mannen från La Chapelle au Saints uppvisade.
Den felande länken förutsades ha en modern skalle och primitiv käke. Neandertalaren hade visserligen en mycket stor hjärna (i genomsnitt större än den moderna människans), men i övrigt var förhållandet det motsatta: skallens form var primitiv – platt och bred – medan käken (förutom att den saknade haka) såg ut som en nu levande människas.
1912, i ett grustag i Sussex, hittades Piltdownmänniskan. Fynden, en skalle och en käke, hade exakt de egenskaper som forskare förutspått att den felande länken skulle ha: en skalle som såg ut att vara modern och en käke med primitivt utseende.
1953 slogs det dock fast att Piltdown var en bluff. Någon, ännu idag oklart vem, hade tagit en medeltida skalle, filat ned tänderna på en orangutangkäke, färgat skallen och käken så att de skulle se ut att vara mycket gamla, och lagt ut dessa i grustaget i Sussex.
Senare undersökningar av den gamle mannen från La Chapelle har visat på att den gamle led av långt framskriden artros. Hållningen i Boules rekonstruktion baserades alltså, förutom på Boules förutfattade meningar, på en individ med ett sjuklig deformerat skelett.
Vilka var de?
Hur dog de ut?
*
Vi har alla sett dem. Dessa raka linjer. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.
Vår förhistoria, från bakterie till Billie Eilish, var länge berättelsen om vår vandring uppåt i livets scala naturae. Slutmålet var vi – Homo sapiens, den visa människan. Vi var guldskatten vid regnbågens slut.
Evolutionen var ett jäsande slutet system. Ett slags självspelande piano.
Någon gång nere i djuptiden fanns det en varelse som var lika mycket reptil som den var fågel. Vid en given tidpunkt var vi precis lika mycket apa som människa.
Evolutionen hade en riktning. Den ledde till oss.
Idag vet vi att bilden är mera komplicerad. Evolutionen är inte bara en långsam dans där livet lär sig ett allt mer avancerat danssteg i taget. Lika ofta sker evolution i plötsliga språng efter en kort episod av punkterad jämvikt. Lika mycket som motorn i livets historia är långsam tid är den plötsliga händelser, kastastrofer.
Nya arter är de fräsande bubblorna i ett nyss uppslaget glas champagne, en slutpunkt och en början – samtidigt.
*
Nyår kommer och går. Jag går myrstigen mellan lägenheten och ICA. Snön knarrar under mina skor. I en hel vecka ligger snön kvar i pulkabacken. Från tidig morgon till sen kväll ekar barnskratt och vrål mellan hyreshusen och radhuslängorna.
Hur hade ett neandertalarbarn, iklädd overall, mössa och vantar, tagits emot av sapiensbarnen i pulkabacken?
Hade neandertalarbarnet skrattat på ett snarlikt sätt?
Hade neandertalarbarnet passat in?
När pulkan accelererade nedför backen. Skulle samma slags ögonblickliga lycka gnistra i neandertalarbarnets blick?
Vilka var de?
Hur dog de ut?
*
Den första boken om människans förhistoria jag hade i min ägo var Så föddes människan av den amerikanska arkeologen Bernard Wood.
Så föddes människan är en självsäker titel. Men det sturska tilltalet speglar nog snarare hur mycket mer vi vet idag än då, 1978, när boken gavs ut.
Debatten om neandertalarna finns redan här. Kapitlet om dem är formulerat som en fråga. Neandertalarmänniskan: ”Kusin eller broder?”.
Innan texten i kapitlet tar sin börjar upptas nästan ett helt bokuppslag av en dramatisk illustration. Det är kväll eller natt. Himlen är stjärnklar. Ett halvt dussin neandertalare kämpar sig fram genom ett snötäckt landskap. De är klädda i varma pälsar, bär grova stötspjut av trä och har något som påminner om inuitkängor på fötterna. Huden är slät och mörkt rödbrun, skrynklig och läderartad. Håret, som virvlar i snövinden, är kolsvart.
Idag vet vi att också denna illustration är fel. Neandertalarnas hud var blek. Deras hår var ljust, troligen var det ofta rödblont.
info@opulens.se
