Helgessän: Vi ser inte saker och ting som de är – vi ser dem som vi är

Existentiellt.
katt speglar sig och ser ett lejon
Illustration: Mohamed Hassan / Pixabay.com

FILOSOFI. ”Våra politiska ledare verkar säkra på sin politik. En övertygelse som, när allt kommer omkring, framstår mer som en spegling av en världsåskådning och en riktning än av kunskap”, skriver Haris Agic.

”Vi får fem månader av Viaplay från vår Internetleverantör, helt gratis”, sa jag till vår tioåring och väntade mig glädje och jubel. Va’! Bara fem?” svarade han.

Jag frös till. Vi tittade på samma fakta men såg väldigt olika saker. Där jag såg en vinst i gratis avnjutning av deras utbud i fem månader såg han en hel framtid där han gick snuvad på all denna härlighet.

Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som vi är. Detta är mänsklighetens stora epistemologiska dilemma. Den amerikanska socialantropologen Clifford Geertz skrev att allting är en tolkning av en tolkning av en tolkning… Det empiriskt observerbara existerar även när vi inte ser på. Vår kunskap om ”tinget i sig” – den objektiva verkligheten i sin helhet – är alltså egentligen utom vetandets räckvidd. Som bäst kan vi hoppas på sporadiska glimtar av förståelse. Så vad är det då som visar sig för vårt medvetande och som vi kan veta någonting om?

Den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att vi erfar världen genom att ”genomleva” den. Därför är vår förståelse av det vi observerar mer en spegling av vårt varande i världen och därmed den egna förståelsehorisonten än av det vi observerar. Inom vetenskapsteorin kallas denna ansats för fenomenologi. Längden av fem månader är alltså relativ och kan betyda hyggligt många myskvällar med favoritfilmer och -serier men också en hel evighet utan. Och säkert mycket annat också. Så, om verkligheten ändå är så undflyende, hur kan vi förstå våra politiska förslag och prioriteringar? Hur kan våra politiker vara så resoluta i sina beslut och debatter?

Fakta behöver alltid sättas i en bredare kontext för att den ska kunna förses med innebörd.

Det pratas mycket om vikten av fakta och om hotet från en växande faktaresistens. Men fakta är ett något vilseledande begrepp då det ofta mistas för sanningen själv. I själva verket är fakta inte mer än dokumenterade observationer. Vilka slutsatser som låter sig dras ur dessa observationer är avhängigt vilka frågor vi söker besvara och vilken synlig eller osynlig agenda – eller riktning – vi har. Därför behöver fakta alltid sättas i en bredare kontext för att den ska kunna förses med innebörd. Här ett exempel.

I den numera notoriska intervjun konfronteras den dåvarande amerikanske presidenten Donald Trump med statistik som fastslår att USA har de högsta dödstalen i covid-19 i världen. Trump kontrar med statistik som fastslår att USA har de lägsta dödstalen av covid-19 i världen. Fakta som används av både president Trump och av HBO:s politiska reporter Jonathan Swan är varken falska eller ömsesidigt motstridiga. Så hur kan de leda till så pass olika slutsatser? Svaret är genom att de används i två olika kontextuella inramningar och har två olika riktningar. Trump talar om dödstalen i proportion till antal registrerade covid-19 fall med ambition att försköna sitt eget ledarskap vad gäller hanteringen av coronapandemin i USA. Swan talar om dödstalen i relation till hela populationen för att att kritisera Trumps ledarskap vad gäller detsamma.

Olika kontexter – olika innebörd – olika slutsatser. Så vad är denna magiska kontext som blåser liv i och ger mening till alla våra, annars lätt vilseledande, fakta? Kontext kan vara allt som påverkar hur vi tolkar världen. Det kan vara summan av våra personliga och/eller kollektiva erfarenheter som får oss att se på världen på ett särskilt sätt. Det kan också vara vår tro, religiös och/eller ideologisk. Och det kan också vara en mer systematisk kunskapsbildning som ger ett bredare spektrum av teoretisk kunskap – eller teoribildning. I praktiken är dock gränserna mellan dessa inte alltid lätta att urskilja.

Dagens ordspel!

Dagens ordspel - Ny kluring varje dygn!
Spela

Den brittiska socialantropologen Edward E Evans-Pritchard beskrev detta såhär: ”Urval och organisering av fakta låter sig endast göras i ljuset av en teori”. Evans-Pritchard syftade på den samlade vetenskapliga kunskapen – teoribildning – som hjälper oss förstå fakta. Den huvudsakliga skillnaden mellan en generell världsåskådning och en mer specifik teori är att den förstnämnda övervägande bygger på sedimenterade erfarenheter och spontana härledningar från våra liv och den hållning vi vid en given tidpunkt hyser, medan det sistnämnda bygger på beprövade vetenskapliga metoder och en signifikant grad av logisk stringens. Återigen, en skillnad som i praktiken inte är lika glasklar.

Vad som för var och en av oss definierar teori – i betydelsen av den kontextuella inramningen som hjälper oss förstå fakta – varierar. Inom kultur och konst är det spänningsfältet mellan tradition, möten med nya kulturer och gamla och nya kulturhistoriska trender. Inom politiken brukar vi prata om olika ideologiska riktningarna. Och just trender och riktning utgör nyckeln till förståelsen av politiska argument och prioriteringar. Vilken är den politiska viljeriktningen hos den som presenterar ett politiskt förslag? Vart vill man komma med effekterna av en förändring? Med handen på hjärtat, jag ville göra min tioåring glad men samtidigt slippa betala för ännu en streamingtjänst. Tioåringen, å andra sidan, lobbade för en mer långsiktig vinst då fem månader knappast kan vara mer än ett skrap på ytan av allt utbud som finns på Viaplay. Fakta vi hade framför oss var samma. Våra viljeriktningar, däremot, var vitt skilda.

Den oundvikliga frågan tränger sig på här: hur kan demokratin finna stabilitet på så godtyckliga grunder? Våra politiska ledare verkar säkra på sin politik. En övertygelse som, när allt kommer omkring, framstår mer som en spegling av en världsåskådning och en riktning än av kunskap. Visserligen, en riktning som inte bygger på kunskap – alltså en åsikt utan insikt – behöver kanske i sig inte vara fel. Men risken att den kan leda oss fel utan att vi ens vet om det är inte försumbar. Egentligen behöver inte detta heller vara fel – om vi accepterar riskerna. Men om vi accepterar riskerna, då accepterar vi också ett ledarskap som är alltmer att likna med tärningsspel. Och då kan det vara rimligt att fråga sig: är det inte lite väl mycket som står på spel för alla oss för att vi ska kasta tärning om det?

Jag behöver ta ett snack med min tioåring.

När vi samtalar med varandra och hänvisar till olika fakta för att driva en tes kan det vara önskvärt att samtidigt vara öppna med vår riktning. Varför väljer vi att presentera vissa fakta och vart vill vi komma med det? På så sätt blir den kontextuella inramningen – teoribildning, ideologi, tro eller förståelsehorisont som ger mening till presenterade fakta – mer transparent. Det kanske gör oss mer blottade och sårbara men desto lättare att förstå. Och det torde vara nyckeln till en ökad samsyn vad gäller de utmaningar vi står inför och vilka åtgärder som är de bästa.

Också viktigt, att slänga omkring sig med fakta utan att redogöra för kontexten kan i värsta fall spela i händerna på de tolkningar som skriks mest och högst i det offentliga samtalet. Även de mest destruktiva. För fakta utan kontext är en lömsk hägring som lätt förtrollar godtrogna själar och lockar in dem i en riktning som deras omdöme till en början inte skulle ha lett dem till. Detta torde vara en fallgrop vi alla vill undvika.

Jag behöver ta ett snack med min tioåring. Vi behöver hjälpas åt för att få våra förståelsehorisonter att närma sig, istället för att kollidera med, varandra. Detta kan kräva ett tämligen öppet sinne av oss båda. Och en djärv öppenhet med vår riktning. Men det fixar vi, tillsammans och gemensamt. Jag har nu i alla fall lärt mig att fem månader kan vara en ögonblicksbild av evigheten. Men också ett evigt ögonblick. Och att mitt sätt att se på saker och ting bara är ett av många möjliga. Och i möjligheternas värld är möjligheterna outsinliga. Så skapar vi magi som öppnar nya horisonter av förståelser vi inte ens visste fanns.

HARIS AGIC
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Bild: Pixabay.com

Olika författartyper

MISSFÖRSTÅND. Gunnar Lundin skriver om två till synes vitt skilda författartyper. Oändliga
0 0kr